DEBATT. Svensk kriminalvård går in i en alltmer krisartad situation. Personal larmar om att de överfulla anstalterna försvårar det rehabiliterande arbetet. Generaldirektören har lyft att en del fängelsestraff skulle behöva kortas om det ska vara möjligt att hantera alla straffökningar rent platsmässigt. Och regeringens förslag om att minska platsbristen genom att hyra fängelseplatser utomlands får kritik från flera håll, nu senaste även från forskare.

Tidöpartierna har profilerat sig hårt på frågor om brott och straff. Framför allt på just straff. I ännu ett utspel presenterades för ett par veckor sedan en omläggning av straffrätten med inriktningen att kraftigt öka antalet fängelseår. Som orsak till de aviserade förändringarna anges den systemhotande organiserade brottsligheten, samt brottsofferperspektivet.

Det är helt riktigt att vi har en mycket allvarlig utveckling som kräver politiska krafttag. Men att se till att fler sitter inlåsta betydligt längre är inte bara en ineffektiv och dyr åtgärd om man vill minska kriminaliteten, den riskerar också att bli kontraproduktiv.

De grova brotten begås av en mycket liten andel av dem som döms i domstol. Det är våldsbenägna gängkriminella eller kvinnomördare som i mycket högre grad behöver inkapaciteras genom inspärrning. Att exempelvis ta bort villkorlig frigivning eller presumtionen mot fängelsestraff innebär i stället att vi fyller redan överfulla anstalter med till stor del relativt ofarliga personer, och samtidigt markant försvårar Kriminalvårdens återfallsförebyggande och rehabiliterande arbete. Det riskerar snarare att leda till fler brott och fler brottsoffer.

Och var är brottsofferperspektivet i straffmätningen när en grov misshandel av en kvinna i nära relation anses vara hälften så straffvärd som motsvarande misshandel där en gängkriminell misshandlar en antagonist? Eller när en ”avskaffad mängdrabatt” leder till att en serie butiksstölder ger längre straff än en grov våldtäkt?

Dessutom gör fokuset på straffen som central del i Tidöpartiernas omläggning av kriminalpolitik att betydligt viktigare åtgärder – som ökad lagföring, att komma åt den kriminella ekonomin och förhindra nyrekrytering – saknar samma handlingskraft som visas i straffskärpandet. De må nämnas pliktskyldigt, men de kraftfulla initiativen uteblir. Tvärtom försämras förutsättningarna markant för den kanske allra viktigaste insatsen – att förhindra att fler unga dras in i kriminalitet – genom de kraftigt minskade statsbidragen till kommuner och regioner (vilket slår mot skola, socialtjänst, hälsovård, med mera).

Det är tydligt att hårdare straff ses som ett värde i sig för Tidöpartierna, oavsett effektivitet eller brottsofferperspektiv. Vårt samhälle, och framför allt de brottsutsatta, förtjänar åtgärder som både ger brottsoffer upprättelse och faktiskt minskar kriminaliteten snarare än den sortens signalpolitik.