Harriet var redan på väg nerför backen, det såg lite vådligt ut, för hon bar på något. Inte synten, som Ida tänkte först, utan en vilt främmande laptop.

– Kom då! viskade hon till Ida.

– Har vi bråttom?

– Det är nån där inne!

– Oj då. Ge mig datorn, du håller ju på att tappa den.

Hon tvekade lite innan hon gav den till Ida. Den var blanksvart, liten och tunn. Kanske var det Pennys barn som hade velat ha den med sig, men då hade de väl sagt det?

– Varför har du en dator med dig?

– Jag måste visa en sak. Hemma, sa Harriet.

De gick inte in i lilla huset, fast Ellis och Miriam säkert väntade på Harriet. Om hon ville visa något var det bättre att de satt för sig själva. Sen kunde de i lugn och ro bestämma hur datorn kunde återlämnas i god ordning. De satte sig i hammocken och öppnade datorn. Ida sa några förmanande ord om att smyga sig in till folk och börja hålla på med deras datorer.

– Jag vet, men vi kan prata om det sen, sa Harriet diplomatiskt.

Det fanns en grå inloggningsruta med användarnamnet XPANSTAR ifyllt. Och ett lösenord som bara syntes som punkter. Harriet entrade och en att-göra-lista blev synlig. Det verkade handla om ett större byggnadsprojekt. En tunnel?

– Ser du att det står XPAN? Och STAR? Star betyder stjärna, precis som Stella, sa Harriet.

Hon snubblade på orden och såg mycket allvarlig ut, så Ida lade armen om henne och tittade vidare. Det kunde vara en slump. Fanns det inte skruvar som expanderade? Expanderande stjärnskruvar skulle kunna heta Xpanstar. Men den slump som skulle få en företrädare för denna hypotetiska skruvfabrik att placera sin dator i ett hus som hade tillhört Stella Stierna från det framtida Xpan-systemet …

– Precis som Stella, upprepade Ida. Vad konstigt.

På listan stod också ”tillgång till anakron teknik” och ”kontakta N”. Stella kanske helt enkelt längtade hem. Varför hon gömde sig i sitt eget hus var ändå ett mysterium. Om det nu fortfarande var hennes. Harriet pekade på ordet anakron.

– Visst betyder det tidsmaskin? sa hon.

– Inte riktigt. Det betyder utan tid, utanför tiden. De kallar tidsmaskiner för anakron teknik, men egentligen borde det heta interkron. Mellan tider, sa Ida.

– Kron, sa Harriet, inte krån.

– Det är grekiska och man säger krån. Chronos betyder tid och … Hej!

Thomas hade kommit ut och stod och såg på dem. Han hade gummistövlar och morgonrock på sig, och sa att han var på väg till vattenreservoaren borta i skogen, för det var något fel som var trasigt. Sen undrade han om inte Harriet skulle sova.

– Snart, sa Ida. Vi kollar en grej. Du kanske också kan titta?

Han satte sig bredvid Harriet och de visade honom inloggningsrutan med användarnamnet XPANSTAR. Sen försökte han klicka sig vidare, men uppkopplingen var bruten. Han kopplade upp mot Idas mobil istället, och kom till ett forum med ovanligt ful design och rubriken ”Bygga diskret”. Signaturen Subwoofer skrev om vikten av att undersöka marken innan man grävde tunnlar, och att hen var mycket intresserad av att ansluta nutiden till framtiden, om XPANSTAR förfogade över erforderlig teknik.

– Varifrån kommer datorn? frågade han.

– Jag hittade den där inne när vi lekte kurragömma, sa Harriet. Men du behöver inte säga att man inte får gå in i andras hus och ta deras datorer. Jag vet redan det.

– Men du … gjorde det ändå? Allvarligt talat vet jag inte vad det här är, men det var ett infernaliskt oväsen där inifrån i våras. De måste ha borrat, men vi har inte sett nån ny brunn. Hon kanske bygger skyddsrum? Men hon har ju källare. Eller swimmingpool?

– Med anakron teknik, ja.

– Hon kanske ska bygga en tunnel till framtiden, föreslog Harriet.

– Vi får titta mer i morgon, sa Ida. Nu stänger vi datorn för i kväll och går och lägger oss. Utom Thomas, då.

Thomas gjorde en grimas, sa godnatt och stövlade iväg mot pumphuset. Ida lämnade av Harriet vid dörren till lilla huset och lade datorn under soffan i biblioteket för att den skulle få vara i fred. Sen gick hon upp till sig. Hon spanade mot huset när hon borstade tänderna, men såg inga skuggor röra sig där inne. Om inte … Nej. Det var svårt att släppa tanken, men när hon väl låg i sovsäcken släppte den av egen kraft. 

Morgonen därpå vaknade hon tidigt. Hon hade inte sovit så många timmar, men det kändes ändå bra att få en stund för sig själv innan byn vaknade. Hon såg fram emot att höra Ekots morgonsändning i realtid till en kopp kaffe på stugtrappan. Märkligt nog, tänkte hon.

Hon hade precis tänt stormköket och hämtat vatten i tunnan när hon såg någon komma ut genom ytterdörren. En person med rak hållning och mörkblå kavaj gick nerför trappan och fortsatte ner mot grinden. Det var inte Stella, det här var nästan säkert en man. Hennes son? Teoretiskt sett kunde det nästan vara en son. Ida höll på att förgås av nyfikenhet, men fortsatte med sina frukostbestyr.

Efter en stund var mannen tillbaka. Han verkade fortfarande inte ha noterat att hon var där, så hon satt bara stilla och iakttog honom. Det var något så försiktigt med hans sätt att gå i trappor. Det påminde henne om något. Sen tog nyhetssändningen hennes medvetande i anspråk. Myndigheterna meddelade att alla nu förväntades ha förnödenheter hemma för en vecka framöver och fyllda vattendunkar. För vidare information, se www …

Malin Bergendal