Övergång till mer växtbaserad kost är en av de mest effektiva åtgärder vi kan ta till för att stävja klimatförändringarna. Utsläppen från vår mat, med mycket kött och mjölk, är i sig tillräckliga för att vi inte ska klara att hålla oss under 1.5 eller ens 2 graders uppvärmning.

Det gäller även om alla fossila utsläpp skulle upphöra. Ändå fortsätter politiker att säga att de inte vill lägga sig i vad människor lägger på tallriken.

I avsaknad av politisk handlingskraft har en del företag på egen hand börjat ta ansvar för att minska klimatpåverkan av sina produkter. Ett exempel är GB Glace. Eftersom den stora skillnaden i klimatutsläpp är mellan animalier och vegetabilier bytte de ut mjölken i sin klassiska Big pack mot ärtprotein som är mycket mer klimatsmart. Bra gjort av GB!

Särskilt bra är det eftersom politik på matens område är så eftersatt och politiskt mod saknas för att förändra normer och främja mer växtbaserat ätande. Men alla applåderade inte att glass kan göras mer klimatsmart.

Föreningen Äkta vara utsåg GB:s Big Pack till ”Årets matbluff” med motiveringen att ”många nog förväntar sig” att glass ska innehålla mjölk. GB lät sig inte bekomma utan konstaterade lite torrt att de “beklagar att nomineringen inte tagit till sig att glass kan tillverkas på ett mer modernt och hållbart vis.”

Det verkar som att GB är något på spåret. Priset Årets matbluff skulle lika gärna kunna vara ett pris där bakåtsträvare som är emot all förändring äntligen får en möjlighet att göra sin röst hörd. Oatly, som lyckats provocera mjölkindustrin hela vägen fram till domstolen, var tidigt ute med att ifrågasätta varför vi ska fortsätta att gå omvägen via en ko, som äter
enorma mängder foder, när vi kan tillverka mjölk direkt från växter så mycket mer effektivt.

Priset Årets matbluff missar helt den verkliga bluffen där mjölk framställs som något som glada kossor producerar medan de latar sig på gröna ängar. Reklamen för ”Bregottfabriken” har sålt in en bedräglig bild som det känns skönt för konsumenter att tro på.

På något sätt är det som att man inte förstår att mjölken kommer från kor som hålls ständigt dräktiga med inseminering. De står inomhus 90 procent av sina fem år korta liv. Kalvarna, som krävs för att kon ska producera mjölk, tas ifrån korna direkt och hålls ensamma. För kon är det en enda cirkel av upprepade plågsamma separationer. Även en ko som bara fått ha
kalven hos sig i fem minuter visar ångest och förtvivlan efter att kalven förts bort. Min chef berättade att hon fått en helt ny förståelse för kor i mjölkindustrin efter att hon själv fått barn.

Vi har ryst när Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse målar upp ett mardrömsscenario där kvinnor hålls för reproduktion, men vi behöver inte titta längre än till korna för att se berättelsen utspelas mitt framför våra ögon. Det är den verkliga matbluffen.