Inte långt från Astrid Lindgrens hemtrakter i nordöstra Småland slingrar sig Tunaån ut från Gallsjön och in i en fuktig gran- och tallskog, som hämtad från en sagobok med vättar och troll. Kanske var det också så som de bönder som en gång använde skogen till boskapsbete och plockhuggning upplevde den – som fylld av väsen, bäst att hålla sig väl med. I dag är det högst levande arter så som ostticka, knärot, tallticka, rynkskinn, och dvärgbägarlav som skänker skogen, om inte dess magi, så ett möjligt skydd.

– Där och där, säger Jan Brenander från Oskarshamns fågelklubb och böjer sig ner mot den gröna mossan för att peka ut var ett par orkidéer av typen knärot visar sig med sina mörkgröna kronblad.

I dag är han pensionär efter ett yrkesliv på Svenska kullagerfabriken (SKF), där han reste världen runt för att göra vibrationsmätningar på industrier. Men något lugn tillvaro har han inte, nu för tiden händer det att han mitt i natten plitar ihop skrivelser för att hejda planerade avverkningar.

– Jag är stressad och har svårt att koppla av, man avverkar de sista naturskogar som finns, det är ohållbart.

Att det är en fågelklubb som engagerat sig för gammelskogen vid Gallsjön har sin naturliga förklaring. Där träd tillåts självdö, kommer svampar som bidrar till att röta träden, vilket i sin tur gör det lättare för exempelvis hackspettar att hacka ut ett bohål. Dessutom blir träden livsmiljöer för insekter som i sin tur kan sluta sina dagar i hackspettarnas näbb.

Signalart

Knäroten, den vita orkidén med mörkgröna blad, kan Jan Brenander ta till hjälp för att skydda skogen. Det är en signalart som myndigheterna använder för att avgöra om en skog har höga naturvärden. Blomman överlever inte kalhyggesbruk, vilket tyder på att skogen klarat sig undan skogsbruksmetoden, vilket i sin tur ökar sannolikheten att fler ovanliga arter kan påträffas. I dag är orkidén fridlyst, vilket innebär att skogsbruket skulle tvingas ta hänsyn till blomman vid en avverkning. Men det är ett klent skydd, tycker Erland Lindblad, också han engagerad i Oskarshamns fågelklubb.

–  Det är storleken och kontinuiteten på skogen som gör att det finns arter här, blir det för små områden, då försvinner arterna så småningom. Här kan de härbärgeras och får vi till ett reservat på 300 till 400 hektar, då skulle vi kunna säkerställa att de blir kvar, säger han medan kollegan Jan Brenander letar sig vidare in i gammelskogen i jakt på fler arter som kan skydda skogen.

Ända sedan 2011 har Oskarshamns fågelklubb försökt göra myndigheterna uppmärksamma på värdefull skog vid Gallsjön – men än så länge har deras påtryckningar om naturreservat varit fruktlösa, samtidigt som mark-
ägare skickat in flera avverkningsanmälningar i området.

– De talar med kluvna tungor, säger Jan Brenander.

Anklagelsen är riktat mot både politiken och skogsnäringen som lovat att värdefulla skogar ska bevaras. Vid samma tid som fågelklubben fick upp ögonen för skogen vid Gallsjön, började ett globalt naturavtal att gälla. Bland målen var att 17 procent av landområdena skulle ha ett ekologiskt representativt skydd till 2020.

Sverige följde upp med ett nytt etappmål för att skogar med höga naturvärden skulle ”skyddas från avverkning” genom frivilliga avsättningar och formellt skydd. Men man gick bet på de siffersatta målen – och i samband med en utvärdering av målen 2021 konstaterade Naturvårdsverket att en ”majoritet av arealen värdefulla skogar utanför formellt eller frivilligt avsatta områden kommer att vara helt eller delvis avverkade före 2030”. I samma rapport konstateras att bara i ”nordvästra Sverige har Skogsstyrelsen påvisat att 3000 hektar skog med höga naturvärden avverkas årligen”.

400 arter påverkas

Gammelskogar som främst ersatts av odlad skog genom modernt kalhyggesbruk. En skogsbruksmetod, som enligt Artdatabanken påverkar runt 400 skogslevande arter negativt.

– Det är inte så att arterna återkommer bara trädskiktet växer upp. Tiden läker inte alla sår, sa nyligen Skogsstyrelsens mest erfarna ekolog Johan Nitare i en uppmärksammad intervju i DN, samtidigt som han slog ett slag för att bevara de sista skogarna som ännu inte kalavverkats.

Kan vara både avsikt och slump

Det sista stora sammanhängande området naturskog finns längsmed fjällkanten. Men även i Sydsverige finns det ännu rester kvar av naturskog som klarat sig undan det moderna kalhyggesbruket, så som de otillgängliga Vätternbranterna, berättar Per Angelstam, professor vid SLU, som är i färd med att ta fram en detaljerad karta, om var Sveriges sista naturskogar finns.

– Det kan också finnas skogsfastigheter som haft en väldigt komplicerad ägostruktur där folk kanske bråkat om arv, sedan är det mycket knutet till det gamla odlingslandskapet, där det finns kvar bygder som har bevarat det där, så det kan vara både avsikt och slump.

Den stora areal skogsmark som odlades från 1950-talet och framåt, har ännu inte hunnit bli avverkningsmogen, vilket gör att trycket fortfarande är stort på de sista resterna av gammelskog som finns kvar i landet. Skog som samtidigt pekas ut som avgörande att skydda, om Sverige ska nå sina nya löften om att stoppa förlusten av biologisk mångfald.

– Problemet för arter är att de områden som finns kvar inte alltid är av tillräckligt god kvalité, de är ofta små och ligger långt ifrån varandra och det finns för litet av dem, säger Pär Angelstam.

Varför inget skydd?

Så varför har inte skogen vid Gallsjön skyddats? Syre har granskat ärendet för att ta reda på svaret. Av handlingarna framkommer att Fågelklubben i Oskarshamn till sist lyckades få igång den process som kan mynna ut i ett formellt områdesskydd. Biologen Mikael Hagström som inventerade det föreslagna området förra vintern, på uppdrag av Länsstyrelsen i Kalmar, berättar att skogen troligen är unik, inte minst på grund mängden död ved i området. Men också på grund av storleken.

– Det är inte så svårt att hitta tre-fem, kanske tio hektar med liknande skog. Men det är inte lätt, om det ens går att hitta något sådant här som är flera hundra hektar (i Götaland), det gör att det är rätt så många arter som kunnat hänga kvar, säger han.

Av rapporten som Syre tagit del av framkommer att ett inventerat skogsområde på runt tre hundra hektar håller högsta naturvärde med en värdekärna på 177 hektar, som domineras av tallträd på mellan 150 och 200 år – och ett ”slående högt antal rödlistade arter”, med ett flertal i de högre hotkategoerierna. Med stöd av rapporten gick Länsstyrelsen i Kalmar också vidare med planerna, äskade och lovades pengar av Naturvårdsverket, som såg ett formellt skydd av skogen som prioriterat. Ändå skrinlades planerna på ett naturreservat vid Gallsjön i maj ifjol, strax efter att riksdagen klubbat en ny skogsproposition, där äganderätten stärks. Markägarna ville inte medverka och enligt Martin Unell som är tillförordnad naturvårdschef på Länsstyrelsen i Kalmar förelåg inget akut hot, som kunde motivera att det inrättades emot deras vilja.

– Markägarna har naturligtvis möjlighet att bevara det frivilligt, utan att det blir naturreservat, säger han.

Avverkning i nyckelbiotop

Även om Länsstyrelsen i Kalmar inte längre prioriterar området som omfattar åtta markägare, är Oskarshamns fågelklubb desto mer aktiva – och oroade. Enligt dem, är hoten mot skogen påtagliga. Stora stubbar vittnar om att granträd värdefulla för kräsna arter plockats ut, och plötsligt får Jan Brenander syn på något.

– Herregud, säger han och blickar ned mot ett dike som ser ut att ha fördjupats i skogen, utan tillstånd, visar det sig när länsstyrelsen kontaktas och som initierar ett tillsynsärende.

En stund senare står han i närheten av en övergiven kvarn, beläget vid en annan skogsfastighet i det föreslagna naturreservatet, beläget vid slutet av en väg som de sista hundra metrarna är närmast oframkomlig. Över ett par stockar som lagts som en bro över den vilt forsande Tunaån, skymtar ett liten huggen lucka i skogen. Inte långt därifrån finns ytterligare en. Avverkningar som skett i en nyckelbiotop. Det vill säga ett skogsområde som staten inventerat och märkt ut som särkilt viktigt för växter och naturliv. Just den här kom till 2020, innan länsstyrelsens inventering, efter att Oskarshamns fågelklubb uppmärksammat Skogsstyrelsen på de höga naturvärdena, i samband med att markägaren skickade in en avverkningsanmälan.

Att en skog har höga naturvärden innebär att markägaren måste samråda med Skogsstyrelsen om avverkningen. Myndigheten ansåg också att nyckelbiotopen ”skulle lämnas orörd i sin helhet”, visar den dokumentation från samrådet som Syre tagit del av. Vid sidan av Naturvårdsverket och länsstyrelserna har också Skogsstyrelsen möjlighet att formellt skydda skogsmark mot ersättning. Men 2020 är det magert i myndighetens kassa.

”Skogsstyrelsen bedömer att området kan prioriteras för områdesskydd men att det i så fall ligger långt fram i tiden. Även att det är beroende av politiska beslut och det var han (markägaren, reds anm) införstådd med … Informerade om att i så fall vill Skogsstyrelsen att han tar tillbaka anmälan,” skriver en tjänstemän från myndigheten i en anteckning efter mötet.

Men skogsägaren ansåg inte att klassningen av området som nyckelbiotop var befogad och ville gå vidare med anmälan. Ett par dagar senare fattar Skogsstyrelsen beslut om att förbjuda avverkning i en liten areal alldeles intill ån, med hänvisning till Skogsvårdslagen. Med det får markägaren grönt ljus att slutavverka den övriga delen av området, ett beslut som gäller till 2025.

Förbud mot ersättning

Ändå har Skogsstyrelsen ett juridiskt verktyg att via miljöbalken kräva större hänsyn än vad det finns utrymme för i skogsvårdslagen. Även att mot ersättning förbjuda avverkningen, om det inte skulle vara tillräckligt för att motverka skada på naturmiljön. Det oavsett om det finns medel kvar i anslaget för områdesskydd eller inte.

– Det finns ingen begränsning i den lagstiftningen. Skulle vi hamna i en situation där vi förbjuder väldigt många och att vi ser att vårt anslag inte räcker, då behöver vi uppmärksamma regeringen på det, säger Johan Åberg, Skogsstyrelsens specialist på områdesskydd.

Men det har inte myndigheten behövt göra. Möjligheten används restriktivt, trots att det inte kan motiveras av juridiska skäl, enligt en fördjupad utvärdering av miljömålet Levande skogar som publicerades i december. Att verktyget sällan används förklaras med att myndigheten gör en egen uttolkning av motstridiga politiska styrsignaler. En otydlighet som snarare förstärkts än minskat efter den skogsproposition som röstades igenom förra året – där riksdagen beslutat, att det ”finns en tydlig ambition att skyddsvärda skogar ska bevaras”, samtidigt som man vill att äganderätt och frivillighet ska värnas. Men så länge verktyget används restriktivt är det fortsatt möjligt att avverka skogar med höga och mycket höga naturvärden, konstaterar Skogsstyrelsen.

”Det är viktigt att politiken ger ett tydligt svar på om man anser det vara i sin ordning att markägare avverkar skogar med höga naturvärden trots att det har en allvarlig negativ effekt på Sveriges möjligheter att bevara biologisk mångfald och att effekterna blir långsiktiga,” skriver myndigheten.

Markägaren: ”Tar hänsyn”

Anmälan om avverkning av sju hektar i skogen med höga naturvärden vid den övergivna kvarnen, ligger kvar. Men sedan i fjol syns det inte längre att området är en nyckelbiotop på Skogsstyrelsens hemsida, efter att markägaren Thomas Thorsell begärt att den skulle avregistreras. Något som blev möjligt så sent som i slutet av 2021, efter att Skogsstyrelsen kommit fram till att det var oklart om besluten skett på laglig grund. Något intresse att sälja marken till staten för att inrätta ett naturreservat, har Thomas Thorsell inte.

– Att vi skulle lämna över till länsstyrelsen, det är nonsens, säger han.

Thomas Thorsell berättar vidare att skogsfastigheten köptes 2018 av en avlägsen släkting som inte bodde i trakten och skötte skogen. En gång i tiden har den också tillhört den fastighet, där han har ett eget sågverk och förädlar det virke han hugger själv.

– Den övriga fastigheten har inte den belägenheten, den är brukad och skött och det jag äger, det ska vara så och förbli så.

Syre: Å andra sidan kan det faktum att skogen vid kvarnen inte brukats ordentligt under lång tid, gjort att skogen har de naturvärdena den har idag, hur ser du på det?

– Det är mycket möjligt men jag tänker inte sopa ihjäl det (kalhugga allt, reds anm). Jag tar hänsyn och lämnar sammanhängande arealer, men skogen ska inte växa förgäves, säger Thomas Thorsell och lägger till:

– Jag menar, skogen ska brukas på ett eller annat sätt – det är vår tradition och det är vad vi lever av här. Jag är skogs- och lantbrukare. De säger att det är rödlistade arter, hur rödlistad är inte en sådan som jag egentligen?

Syre: Så det är inte tänkt att kalavverkas?

– Det har aldrig varit min mening.

Syre: Plockhuggning?

– Precis, så som man brukade förr.

Lugnar inte den ideella naturvården

Men att skogsägaren med ägorna vid den gamla kvarnen planerar ett mer skonsamt skogsbruk i området än kalhyggesbruk, lugnar inte Erland Lindblad och Jan Brenander, som säger att det är den täta obrukade skogen som gör att nya lågor (döda träd som fallit i skogen) skapas och den stora arealen, som gör att arterna inte dör ut.

– Vi har tidigare sett att länsstyrelsen inte agerar och sedan huggs det bort bit för bit. Sedan när det knappt är något kvar och de vaknar till och gör ett reservat, då är det så litet att de mest krävande arterna inte överlever på lång sikt. De behöver fri utveckling och tillräckligt stora områden, säger Erland Lindblad.

– Vi spelar hasardspel med de sista skogarna som kan hysa de här arterna i södra Sverige, säger Jan Brenander och beger sig hemåt.

”Små uttag kan vara okej”

Hos Länsstyrelsen i Kalmar ligger ärendet om reservat vid Gallsjön kvar i skrivbordslådan. Att det görs uttag i flera av skogsfastigheterna, är inget som föranleder en ny bedömning.

– Små åtgärder till en viss gräns och i vissa delar kan vara okej. Men åtgärderna är samrådspliktiga när det är i ett område med höga naturvärden, säger Martin Unell, tillförordnad naturvårdschef på Länsstyrelsen i Kalmar.

Syre: Samtidigt ansåg Skogsstyrelsen att hela nyckelbiotopen borde förbli orörd, finns det inte en risk att området på sikt tappar sina naturvärden?

– Absolut, risken är större. Det är ett stort ansvar från markägarens sida att sköta ett naturområde så att värdena bevaras, vilket kräver både kunskap och ekonomi. Det är också det som gör att ett naturreservat ofta är den bästa lösningen. Men vi har också en riksdag och regering som drivit linjen med ökad frivillighet i skyddet, vilket gör att vi måste acceptera privata initiativ till bevarande av naturvärden.

Syre: Ni konstaterar i er utvärdering av miljömålen att utvecklingen för skogens fåglar i Östra Götaland varit negativ de senaste tio åren och fågelarter knutna till äldre skog har visat ett negativt mönster under samma tid. Varför?

– Varje gång det försvinner en gammal naturskog så ökar avståndet till nästa och de arter som bara trivs i naturskogarna, får allt svårare att föröka sig och fortleva långsiktigt, vilket leder till mer lokala och regionala utdöende.

Syre: Så hur ser förutsättningarna ut att nå miljömålen om levande skogar och ett rikt djur och växtliv?

– Det finns inte tillräckligt med resurser eller styrmedel för att nå målen, samtidigt kan vi se hur det frivilliga skyddet kan bli bättre. Men ser vi till det strikta skyddet, där har vi en politisk dimension som gör att man inte vill avsätta resurser, så vi måste hitta andra lösningar.