Författaren Björn Ranelid rasar i Aftonbladet. Aldrig tänker han skriva dom istället för de och dem, som den blivande chefen för Språkrådet, Lena Lind Palicki, föreslår. Det är inte för att vara elak, poängterar han, men ”fullständigt obarmhärtigt” dömer han ut ”denna enfaldiga och obildade reform”.

– Men jag förstod att det skulle komma. Det är så tråkigt att det blir så här. Gör man den ena eftergiften efter den andra blir det ett barbari, säger Ranelid.

Det är fler som reagerar, och det är ett ämne där många tar till stora ord. Kan folk inte bara lära sig? Ska vi kanske börja godkänna förväxling av var och vart också, eller något annat grammatiskt problembarn?

Två objektsformer

Men kan vi sakta in lite? För här finns faktiskt ett problem som behöver en lösning, och att ”alla bara lär sig” räcker inte. Ni och er och vi och oss är inte svårt att hålla reda på. Man kan höra skillnaden och uppfatta när det ska vara ni och när det ska vara er. Men de och dem låter båda som dom i de flestas talspråk. Först när vi lär oss skriva upptäcker vi att det finns en skillnad.

De, ni och vi är subjektsformer, och subjektet är ”den som gör något” i satsen. De, ni eller vi kan till exempel döma ut en enfaldig och obildad reform. Dem, er och oss är objektsformer, och objektet är föremålet för det som sker i meningen. Om flera personer dömer ut flera olika reformer är reformerna objekt, och man kan säga att de dömer ut dem. Men det är mer sannolikt att man skriver så än att man säger det, för de allra flesta svensktalande skulle säga att dom dömer ut dom.

Som så många andra språkförändringar började det så sakta på 1400-talet när de två objektsformerna flöt ihop till en. Ja, precis – det fanns två objektsformer: ackusativformen þe eller þa och dativformen þem. Man kunde till exempel väcka þe på morgonen och ge þem frukost. Men nu började man istället väcka þem och ge þem frukost.

Uttalet av þem var olika i olika dialekter, men i östra Mellansverige blev det dom, och den formen kom att breda ut sig i talspråket. I skriftspråket hette det i regel dem eller them, men motsvarigheter till dom förekom.

Den förste barbaren

Redan på 1500-talet kunde till exempel stadssekreterare Blasius Olsson i Stockholm skriva att ”thom bekende” något. Alltså att dom bekände, inte att de bekände. Det var nog ett misstag, men det visar att han troligen uttalade ordet som dom – och använde objektsformen om ett subjekt. Precis som vi gör i dag.

Intet ont anande blev Blasius Olsson den förste som fäste denna ”enfaldiga och obildade” form på papper. Den förste barbaren. Det blev ingen vana, och i flera hundra år därefter skrev man att the eller de bekände och att de skrev till them eller dem.

Att det där fungerade så länge berodde på att de flesta fortfarande sa de och dem eller de och dom. Ännu på 1800-talet ansågs det vara obildat att använda dom som subjekt i talspråk, fast det alltså hade förekommit sedan 1500-talet. Kanske hade det också att göra med att de som skrev ofta var människor som hade studerat tyska och latin och hade grammatiken på sina fem fingrar.

Under 1900-talet blev dom som subjekt vanligt i talspråk, och då blev det också fler som hade svårt att få de och dem rätt när de skrev. På 1970-talet kom de första förslagen om att slå ihop formerna även i skriftspråket.
Visst kan man diskutera om det är den bästa lösningen, men det är inte att göra ”den ena eftergiften efter den andra”. Inte för att vara elak, men Björn Ranelids invändningar är inte ett tecken på bildning. De/dem/dom är ett specialfall, och om dom är barbari är det barbari med en lång historia.

Användarvänligt språk

När Svenska Akademiens grammatik (Sag) kom ut 1999 fanns det en nyhet som ansågs göra det lättare att göra rätt med de och dem. I meningar som ”Det finns mat till dom som vill ha” var det många som hade varit osäkra på om det skulle vara de eller dem. Tidigare hade grammatiken svarat dem på den frågan eftersom det handlar om ett objekt. I Sag betraktas ”de som” som ett uttryck som inte behöver böjas, och sedan dess har både ”till dem som vill ha” och ”till de som vill ha” ansetts korrekt.

Några år därefter gick jag på Språkkonsultlinjen, och det gjorde Lena Lind Palicki också. Vi läste mycket om grammatik och språkutveckling, och de/dem/dom-frågor diskuterades en hel del. Sen blev Lena språkforskare, språkvårdare på Språkrådet, språkkrönikör i Svenska Dagbladet och universitetslektor.

Mycket av det hon har skrivit handlar om begriplighet, inkludering och användarvänlighet, och flera gånger har hon argumenterat för att vi helt ska gå över till dom.

Fyrkasussystemet

Björn Ranelid och många andra ogillar principen – att förenkla språket när folk gör fel. Men när så många gör fel hela tiden betyder det något. Sedan hundratals år håller språkkänslan på att förändras på det här området – redan de/dem är ju en förenkling, från 1400-talet. Var det inte lite slappt av dem att bara kunna hålla reda på en enda objektsform? Kunde de inte bara lära sig istället? Hallå, har vi ingen konservativ skolminister här, som kan återinföra fyrkasussystemet?