Ibland påminner de hastigt uppblossande debatterna om ett återkommande inslag i Saturday Night Live – Cecily Strongs ”Tjejen man önskade att man aldrig hade börjat prata med…”. Strongs tvärsäkra partypingla har åsikter om det mesta, men har missuppfattat precis allt. Likgiltig inför i stort sett allt som liknar fakta begår hon total massaker på alla tänkbara etablerade termer och begrepp – allt medan hon rotar i handväskan eller messar någon kompis under pågående intervju.

Det är en klockren skildring av det samtida debattklimatet där koncentrationsförmågan är obefintlig och ord eller termer får nya och elakartade betydelser – allt maskerat till någon slags smittsamt missnöje mot – ja, säg det.

Först var det ”kulturrelativism” – ett antropologiskt begrepp som beskriver ett rättvisande förhållningssätt till främmande kulturer. Det blev ett skällsord när någon politiker hasplade ur sig det hårresande förslaget att frikänna alla utländska män som begått sexualbrott i Sverige eftersom de ju inte kunde veta vad som var tillåtet här.

–Typiskt kulturrelativism, ropade de politiska krafter som aldrig förr hade ansett att likhet inför lagen var särskilt angeläget. Men det var det ju inte alls, för enligt ett kulturrelativistiskt synsätt skulle brottslingen lik förbannat få sitt straff eftersom det är svenska lagar som gäller i Sverige.

Sedan upptäckte man ordet ”postmodernism”, men tog aldrig riktigt reda på vad det betydde. Vad som på universiteten bara var en trettio år gammal, men rätt så intressant reaktion på den riskabla tvärsäkerhet som präglade det moderna tänkandet, kom i media att bli en nedsättande benämning på snart sagt all vetenskap.

Det tragikomiska är att just de människor som mest förfasar sig över den sk. postmodernismen själva är företrädare för just den faktabefriade tankestil som de påstår att de gör motstånd emot – klimatförnekarna, för att ta ett lysande exempel, är fullkomligt marinerade i just den sortens ”postmodernistiskt” tänkande.

Den senaste stormen på missnöjets hav handlar om begreppet ”lågaffektivt bemötande”. Det påstås vara en lag som tvingar lärarna att gulla med de elaka, våldsbenägna eleverna – allt medan deras offer ligger och förblöder i korridorerna.

På Facebook, bland vänners vänner, växte det hela till ett tydligt tecken på att vi lever i de yttersta av tider – ända tills en äldre polis försynt påpekade att så vitt han kunde minnas, hade han tillämpat lågaffektivt bemötande på vartenda arbetspass. Annars hade han inte kunnat göra sitt jobb.

I huvudsak är ett lågaffektivt förhållningssätt en teknik att kontrollera sina egna känslor i svåra situationer, i synnerhet de som kan upplevas som ohanterliga och skrämmande för många bredvidstående. Det finns trots allt gedigen forskning på området kring effekterna av så kallad affektsmitta. Att sprida lugn i skolan är helt enkelt att ta pedagogiskt ansvar.
 
Människor som ängsligt reducerat en vid och mångfacetterad verklighet till en lättbegriplig men andefattig fråga om vänster eller höger, står bara inte ut med vad som trots allt är kulturrelativismens, postmodernismens eller det lågaffektiva bemötandets poänger. De lever av trätor. Gör dem inte sällskap.

Tumme upp:

Det har blivit lättare att få paketen levererade till dörren – fossilfritt.
 
Tumme ner:

Posten är nu så oberäknelig att påminnelsen på en faktura kommer före fakturan.