Av de dryga 1 300 sidor som utredningen om ökat statligt ansvar för skolan har producerat i sin utredning handlar nästan tre sidor om situationen för funktionsnedsatta elever inom grundskola och gymnasium. En av sidorna handlar om att det finns för lite statistiskt underlag för att kunna dra några slutsatser annat än att det troligen är väldigt dåligt ställt med måluppfyllelsen.

Statens ansvar för skolan – ett besluts- och kunskapsunderlag, SOU 2022:53, som utredningen heter, är inte uppseendeväckande dålig på att lyfta den tysta majoritet av elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, npf, och andra funktionsnedsättningar som inte når gymnasiebehörighet. Så ser det ut i utredning efter utredning: skolfrånvaro, skolkostnad, betygsutredning, likvärdig skola, studiero och som kronan på verket den parlamentariska skolkommissionen 2015. Alla har de duckat för att analysera och dra slutsatser med hänvisning till att det inte finns någon tillgänglig statistik.

Eftersom drygt 10 procent av Sveriges elever har npf och vi vet att avslutad grundskola (och helst gymnasium) är den i särklass viktigaste faktorn för att inte hamna i långtidsarbetslöshet, kriminalitet eller annan utanförskap borde politiker vaka som hökar över att alla elever ges förutsättningar att klara skolan. Varje ung människa som knuffas ut i permanent utanförskap kostar flera miljoner i uteblivna skatteintäkter, bidrag och ohälsa. Dessutom dras hela familjer med i fallet när barn som inte ens gått ut lågstadiet sitter isolerade. Man lämnar inte en funktionsnedsatt, deprimerad sjuåring ensam hemma som förälder. Man går ner i arbetstid. Eller får sparken. I dagens Sverige klarar inte ens hälften av lågstadiebarnen med autism av att gå i skolan.

I lågkonjunkturens och inflationens fotspår kraschar nu kommunala skolors budgetar. Trots att skollagen som speciallag står över kommunala bestämmelser som exempelvis en budget i balans får inte skolor tillräckligt med medel för att bedriva undervisning för alla elever. I Stockholm är det bara 23 av 126 skolor som inte går back i år trots att de sparkar personal. Det är framför allt resurser till elever med särskilda behov som nu ryker: elevassistenter, hjälpmedel, tvålärarsystem i klassrummen.

Att staten tar mer ansvar för skolan är helt nödvändigt. I den gedigna utredningen hade jag verkligen hoppats på att det funnes med en analys av skolans största utmaning: att den inte uppfyller skollagen och att det i praktiken inte på många år varit realistiskt för elever med exempelvis adhd, autism eller språkstörning att få (bra) betyg. Att vi tillåter Sverige som kunskapsnation och demokrati att ge grundläggande utbildning till barn – om huvudmännen har råd – är inget annat än en praktskandal som står vårt samhälle dyrt ekonomiskt, socialt och moraliskt. Nu läggs ytterligare en utredning till handlingarna som inte löser det problemet.