När jag jobbade som statssekreterare och därmed chef på samordningskansliet på Regeringskansliet var livet väldigt hektiskt. Jag ansvarade för alla förhandlingar med vår koalitionspartner Socialdemokraterna och även för förhandlingarna om Januariavtalet med Centerpartiet och Liberalerna. Mötena var inte sällan bara en kvart långa och på den tiden hann vi ofta gå igenom ärendet, diskutera och fatta beslut. Då gällde det att hålla huvudet kallt och den ideologiska kompassen varm.

Allt som binder regeringen politiskt behöver förhandlas i en koalitionsregering. Alla ska vara överens om allt. Och snabbt ska det gå. Hundratals beslut fattas dagligen i samordningskansliet, där politiskt sakkunniga från de olika partierna arbetar på uppdrag av statssekreterarna från respektive parti som i sin tur arbetar på uppdrag av sina partiledare/språkrör och i förlängningen sitt parti.

Om man är intresserad av politikens hetluft, policy och beslutsfattande är samordningskansliet en ideal arbetsplats. Där händer allt hela tiden. Där förhandlas stort som smått: vad en minister ska säga på en pressträff, hur ett frågesvar till riksdagen ska formuleras, vad regeringen ska driva i EU, vilka formuleringar som slutligt ska stå i en proposition eller vilka texter som ska skrivas i statsbudgeten.

På samordningskansliet hade vi delat ledarskap. Jag och min motsvarighet, S statssekreterare och chefen för deras politiskt sakkunniga, var båda chefer och ledde arbetet på kansliet. Vi var också dom som behövde diskutera igenom alla ärenden slutligt om våra medarbetare inte kom överens och guida medarbetarna i hur de skulle förhandla.

I en koalitionsregering behövs alltid ett delat ledarskap. Man behöver samtala sig till en gemensam linje i olika frågor och stöta och blöta frågeställningar och invändningar från det andra partiet, särskilt om partiet inte har varit inne i beredningsprocessen från början.

Besluten blir då också mer genomarbetade. Ofta är det ju så att när någon annan kommer med invändningar eller får en att tänka till så undviker man misstag eller att saker tas för snabbt. Det är förvisso krångligare och tar längre tid än att vara ett parti som bestämmer själv, men gör att besluten blir mer genomtänkta.

När MP nu diskuterar att gå över till ett språkrör har jag funderat mycket över likheterna med ett delat ledarskap i samordningskansliet. Sen blir det ju särskilt tydligt när man tänker på hur uselt det är när just S styr själva, men ändå.

Det finns mycket att tycka och tänka om hur väl man når ut med kommunikation med två ledare och hur det skapar mer administration och behov av diskussioner och förankring, men jag känner mig övertygad om att delat ledarskap är väldigt klokt i politiska partier just för att minska risken att raskt fatta helt felaktiga beslut och styra partiet rakt åt fel håll. Det blir mindre toppstyrt när de högsta ledarna behöver prata med varandra och med andra.

Jag förstår att det finns en panikkänsla kring opinionssiffror och förtroendesiffror, men det kommer knappast lösas genom att byta till ett språkrör. Även andra partier med en ledare har dåliga opinionssiffror. I den senaste opinionsmätningen jag såg låg både L och KD lägre än MP. Och även i tider där MP haft två språkrör har både de och andra talespersoner lyckats nå ut, bli kända och få förtroende. Dessutom har vi ju knappast blivit kvitt patriarkala strukturer.

Det är nog tyvärr så att det inte finns någon snabb lösning för MP utan partiet behöver arbeta enträget för att återuppbygga förtroende i en tid när det är särskilt svårt eftersom läget med krig och konflikter i omvärlden, ekonomisk oro, klimatförändringar som skapar oanade händelser och svårigheter gör att många dras till auktoritära partier som tyvärr fullständigt struntar i miljön.