DEBATT. Det fanns länge en balans mellan politisk vänster (inte Vänsterpartiet men den rödgröna sidan) och höger (den borgerliga sidan), där vänstern ordnade att alla kunde få sitt, medan högern såg till att vissa fick mer.

Den balansen har rubbats. En tolkning (en lite förenklad version av vad Didier Eribon påstår i Tillbaka till Reims) är att arbetare, som brukade hata rika, nu hatar invandrare mer och därför gick från kommunism til högerextremism. Det är inte rimligt att tro att invandring gör arbetare mera fattiga än inkomstpolitik, så hur kan den ändringen ha uppstått?

Begreppet vänster kan definieras på många sätt, men vänster står bland annat för strävan mot förbättring över tid, medan högerpolitik riktar in sig på kortare sikt och förnekar eller förtiger sin negativa inverkan på klimatet, allas väl och utveckling på lång sikt. Lägre skatt kommer att leda till sämre skolor, vård, väghållning och mycket mera.

I Nederländerna, där högern har regerat i flera decennier, står en lärare ensam i en klass med 25 fyra–femåringar. Kan det ha ett samband med landets stora sociala problem? Den höjda pensionsgränsen har lett till att många förblir arbetslösa medan andra måste jobba längre än de vill. En ”lose–lose-situation” för befolkningen. Men sådant läser vi inte på löpsedlarna. Är det de förespeglade kortsiktiga fördelarna som gör att högern ändå är populär? Det spelar onekligen en roll hur folk påverkas.

Demokratin uppmanar till egoism på nationell nivå. Men på egoism baserad politik är inte bra för vänsteridealen. Till exempel är klimatval mycket abstrakta, de påverkar våra barnbarn, fast bara om folk i andra länder väljer likadant. Det är lätt att så tvivel om ifall det långsiktiga stämmer, medan det är lätt att räkna upp fördelar om vi struntar i prognoserna. Det som kallas demokratiskt låter alltså folk välja politik som inte gynnar dem på sikt, man kan påstå att den demokratiska idén står i vägen för hållbar politik. Men är det demokratin som brister eller hur den praktiseras?

Inte heller all högerpolitik gynnar folket, men högern minskar statspåverkan och har därmed gett en del av beslutsutrymmet til ”marknaden”, industripampar får fatta betydelsefulla beslut utan demokratisk påverkan. Ska vi även flytta klimatbesluten från det demokratiska spelrummet på ett liknande sätt?

Vetenskapligt påvisad förstöring av jorden borde inte kunna beslutas via val. Men det innebär att man går med på att nagga demokratin i kanterna. Politiker har redan ett stort avstånd till befolkningen. Stödet för extrema partier kan tolkas som proteströster mot politiker som tar beslut utan att lyssna på folket. Så kanske är det smartare att övertyga folket ändå.

Nu förflyttar sig många rödgröna politiker mot den politiska mitten och accepterar strukturell arbetslöshet, ökade klyftor och svek mot flyktingar. Saknas det någon som kan representera alla som inte accepterar sådant? Klimatet har sina förespråkare, men vilka politiker uttrycker sig radikalt för statlig påverkan eller alla människors lika värde? Vem vågar säga att vi är på väg mot ett nytt världskrig om inte makt, rikedom, resurser och bostäder fördelas mer rättvist?

Från höger hör vi allt fler uttalanden som med simpla idéer påverkar mångas känslor. När Ung vänster på sociala medier radade upp olika saker som sossarna höll med Moderaterna om, med slutsatsen att S hade blivit borgerligt, då kom det reaktioner i stil med: ”Vi får inte svartmåla andra, vi ska vara positiva.”

Men det finns en skillnad mellan demagogi och att tala klarspråk. I Nederländerna har det vänsterradikala Bij1 ivrat för att landet, som byggt upp sin rikedom med slavhandel och kolonialism, ska göra mycket mer för offrens ättlingar istället för att skälla på invandrare, vilket har lett til ett officiellt ursäkt från kungen för landets illdåd.

Hur annorlunda skulle svenska val vara om det fanns en vänsterpolitiker med karisma som vågade förespråka ett samhälle där inte marknaden styr, utan rättvisan, med samma glöd som när högern fördömer invandrare? Är det tabu, eller är det det vi väntar på?