Idén om att 3D-printa, alltså att skriva ut något tredimensionellt utifrån en ritning, dök upp i litteraturen redan på 1940-talet, i Murray Leinsters novell ”Things pass by”. Men det dröjde ända till mitten av 1980-talet innan någon tog patent på teknik av den här typen, och begreppet ”3D-printning” myntades först en bit in på 1990-talet.

I dag är det inte längre science fiction att kunna mata in en digital ritning i en maskin och sedan se en tredimensionell produkt växa fram lager för lager. Tvärtom – nu kan till och med privatpersoner äga en egen liten 3D-printer och skriva ut alltifrån 3D-porträtt till reservdelar och leksaker. Runt om i världen pågår alla möjliga typer av experiment – det är allt från sportmärken som skriver ut fotbollsskor och vårdföretag som producerar hörselhjälpmedel, till Nasa som testar om det går att skriva ut näringsriktig mat utan svinn i rymden.

Hjärn-lampa

Formgivaren Alexander Lervik har en lång historia inom 3D-tekniken bakom sig. Redan 2007 skapade han lampan Mybrain genom att låta Karolinska institutet skanna hans egen hjärna till en ritning, som sedan skrevs ut till en fullt fungerande lampa. Delar av tekniken prövar han med stolen Terra chair från 2019. Den är inte 3D-utskriven, men finns som nedladdningsbar ritning och kan därför tillverkas var som helst i världen, bland annat med ett laserutskrivet mönster som kunden kan välja själv.

– För mig har det alltid varit en del av yrket att utforska nya sätt att förändra design, och jag ser det som att produktutveckling förändrar världen. 3D-printning skulle i teorin kunna ge varje by i världen ett eget varuhus, säger Alexander Lervik och fortsätter:

– Om vi ser till att råvaran exempelvis är plast som fiskas upp ur haven och att printrarna drivs med solenergi skulle vi kunna skapa ett samhälle där vi fortfarande tillverkar nya saker, men av befintligt material, väldigt lokalt och utan stor belastning på miljö och klimat.

Arbetsverktyg

För honom har 3D-tekniken hittills snarare varit ett arbetsverktyg än en produktionsteknik. Han använder den för att exempelvis kunna skriva ut en prototyp i miniformat av en ny möbel. Men han funderar mycket kring de utmaningar och möjligheter tekniken kan innebära för exempelvis inredningsvärlden.

–Vi kan jämföra med musikindustrin, där strömningstekniken förändrade hela branschen. Någon borde utforska möjligheterna för ett Spotify även för möbelindustrin, eftersom kopiering av produkter kommer att bli allt vanligare i takt med att 3D-printrarna blir mer tillgängliga. Och nästa problem – om en möbel som en designer formgivit men konsumenten skrivit ut själv går sönder, vem bär då ansvaret?

Han berättar också att 3D-tekniken och digitaliseringen generellt förändrat formgivningen, och att de produkter som görs nu ofta ser uppenbart 3D-utskrivna ut, eftersom möjligheterna att ta ut svängarna formmässigt finns. Själv blir han sugen på att göra tvärtom – skapa produkter som är så konventionella i formerna så att de ser ut att kunna vara snickrade på traditionellt vis. Möblerna, som ju saknar skarvar och skruvar, skulle väcka en del frågor och nyfikenhet, tror han.

Alexander Lervik tror att 3D-tekniken bara är i sin linda och kommer att bli mycket vanligare. Vid sidan av den trenden kommer vi även att få se en rörelse åt andra hållet, menar han.

– Jag tror att en motpol, som går mer mot unika exemplar och hantverk, blir viktig parallellt med det massproducerade. Till exempel gallerier som säljer unika objekt.

Cirkulära möbler

Någon som redan i dag har valt att utgå från 3D-teknik i sitt företag är Johanna Vesterberg. För ett år sedan grundade hon sitt företag Normada i Norrbotten, med en vision om att kunna sälja cirkulära möbler över hela världen, utan frakt.

– 3D-printning kan göra möblerna möjliga att mala ner och skapa något nytt av när de är uttjänta, och i teorin kan vi hämta råvaran från en lokal återvinningscentral. Vi skulle kunna printa lokalt över hela världen, och helt få bort frakterna. Men det är en bit kvar dit, säger hon.

Än så länge printar Johanna Vesterberg företagets möbler av biokomposit som görs av cellulosa från Finland och vegetabiliska oljor. I Luleå finns inte en tillräckligt stor 3D-printer, så produktionen sker långt hemifrån, i Karlshamn.

– Det är inte optimalt, men vi gör det ändå för att bidra till att tekniken går framåt, öka medvetenheten och kunna testa olika material. Jag som även är möbelsnickare anar att den gamla mästaren Carl Malmsten vänder sig i sin grav, men å andra sidan kommer vi nog alltid ha klassiska trämöbler också.