Världen lider inte brist på soldater, utan på sjuksköterskor. Världen lider inte brist på vapen, utan på medicinsk utrustning. Världen lider inte brist på stridsplan, utan på räddningshelikoptrar. Världen lider inte brist på uniformer utan på kirurger, rent vatten och tankar längre än pipan på en Ak 4.

Världen lider inte brist på strategier för krig utan på strategier för fred. Världen lider inte brist på konfliktzoner, utan på konfliktlösning.

Hur skulle det då vara om vi inriktade vårt globala ansvar på det som det är brist på? Istället för att spela med i krigsretorikens vanvett. Istället för att normalisera krigskulturen. Istället för att göda vapenindustrin, istället för att låta våra pensionsfonder växa genom att de investeras i vapen. Istället för att normalisera ett tillstånd där civila reduceras till soldater.

Fredsrörelsens grundläggande värderingar behövs mer än någonsin. För just nu pågår en sorts normalisering – och till och med banalisering – av krigsretorik, krigskultur och uniformsklädda män i tevestudior.

Krig. Att vattendammar och kärnkraftverk – medvetet eller av misstag –utsätts i krig är inte så konstigt. Det konstiga är den förnekelseprocess som så många så länge så ihärdigt lever i. Gärna sittande bakom skrivbord, långt från odören av ruttnade kött, bortsprängda underliv och bortrinnande hjärnsubstans.

De där som förlorar sig i någon sorts bakvänd eufori, som räknar liken i Excelkolumner utan att begripa vad det innebär, de där som gillar att sortera in döda i kolumnen för soldater trots att de där ”soldaterna” alldeles nyss varit civila pappor och mammor, söner och döttrar, bröder och systrar, grannar och arbetskamrater som levt sina liv, haft sina drömmar, älskat, gråtit, skrattat. Infångade av staten, iklädda uniform vare sig de velat eller inte. Flest män. I Ryssland tvångsrekryterade, i Ukraina utan rätt att lämna landet. Men nu också allt fler kvinnor, meddelas, ty så många män är redan förpassade till kolumnen för döda soldater.

På sjukhusen ligger de. Kirurger sorterar. Prioriteringar sker. Journalister träffar dem som säger sig vilja åka tillbaka till skyttegravarna. De där som gråter, är förtvivlade och tappats på liv ska inte visas upp. Det kan skapa tvivel på det som anses vara det rimliga, det anständiga, det nödvändiga i det som sker. Det sker i Ryssland, det sker i Ukraina, det sker i Sverige. För nu lever vi i krigskultur med dess retorik och dess urval av sanningar och skapande av lögner.

I världen talas om förhandlingar för att få slut på detta vansinne. I Sverige medför sådant tal våldsamma angrepp. Den som vågar nämna ordet förhandlingar angrips för att gå Putins ärende. Ett effektivt sätt att skrämma till tystnad. Som hämtat från auktoritära stater, som hämtat från Putinregimens Ryssland.

Fredsrörelsen behövs sannerligen mer än någonsin.