Ekvationen för att vinna politiskt förtroende är svår, men bara att utföra – inte att beskriva. Ska människor sätta sin tillit till dig måste du beskriva verkligheten på ett sätt som gör att människor förstår sin samtid (V), erbjuda lösningar på problemen människor upplever (L) och få tillräckligt många att känna tillförsikt till att du och din rörelse kommer förverkliga de lösningarna (T). Verklighetsbild + Lösningar + Tillit = Förtroende.

Misslyckas du i någon del kommer människor söka sig någon annanstans. Misslyckas alla seriösa krafter i alla delar, kommer människor använda sin politiska handling till att protestera. Protesten blir då det mest rationella valet.

Jag är orolig för att rörelserna jag tillhör och de som kämpar för den politiska riktning jag tror på, inte riktigt vill förstå den här ekvationen. I decennier har den progressiva delen av svensk politik monterat ner sina tidningar, och lämnat folkbildningen. Kvar har den reaktionära högern stått och förklarat världen. För varje progressiv tidning som gått i graven, så har en ny högerinriktad propagandakanal startat. Allt fler har där fått sitt urval av nyheter, och sin beskrivning av hur vår tid hänger ihop. Så har invandringen blivit förklaring på sakernas tillstånd, inte den växande ojämlikheten. Segregation har blivit resultatet av hur man redan vet att ”de andra” är, inte av politiska felprioriteringar. 

Om de flesta redan köpt någon annans verklighetsbeskrivning, så kommer din politiska agenda – dina lösningar – inte vara något värd.

I Sveriges lilla gröna parti pågår en diskussion om varför man inte är större. Klimatkrisen borde vara uppenbar, människor borde längta efter radikal politik för att förhindra en katastrof större än vår förmåga att hantera den – men partiet balanserar på riksdagsspärren.

Och det är sant: även om det är motvind för progressiv politik finns tillräckligt många som både förstår klimatkrisens allvar och tycker att Miljöpartiet har den bästa politiken för att möta den. För att bli riktigt stora krävs förstås mer, då måste man ta itu med de två första delarna av ekvationen. En majoritet måste se hur miljökriserna är det överhängande hotet mot det vi håller kärt, och att politik för att möta det kan vara politik för ett samhälle som överbryggar klyftor och håller bättre samman. Fler måste dela en grön verklighetsbild (V), och därför välkomna gröna lösningar (L).

Men även i dag finns en potential på det tredubbla vad opinionsmätningarna visar. Så många har förstått, så många vill ha politiska svar. Miljöpartiets problem ryms i den tredje delen av ekvationen: tilliten. Man lyssnar inte riktigt på Miljöpartiet, för man tvivlar på vad partiet kan leverera.

Det kan tyckas orättvist. Men år i regering och på maktpositioner runt om i landet, valet av politiskt gnet och kompromissande framför aktivism och att aktivera fler i arbetet, har slipat bort den aura av genuinitet som en gång var den viktigaste delen i människors förtroende för partiet. Då litade man kanske inte på att miljöpartisterna skulle klara av allt i det politiska hantverket, men man visste i alla fall att de var på riktigt. Att de stod för vad de sa. Att ingen sökt sig dit för positionerna eller arvodena.

Ska MP nå sin fulla potential igen, så handlar det inte om huruvida den främsta företrädaren är en eller två. Utan om att man måste bli något annat än de andra partierna. All erfarenhet från regeringssamarbete och kommunstyren ska tas till vara, men ska man bli ett alternativ för fler måste partiet bli ett alternativ till den politiska klass som människor tappat förtroendet för. Och då handlar det inte så mycket om nya listor med välformulerade krav, utan om att våga säga som det är, stå för sin linje även när den inte är populär, få människor att förstå att man vill ha makt för att förändra och inte har låtit makten förändra sig.