”Det är klart att om du vill ha ’menskonst’ hemma vid matsalsbordet ska du köpa det, men jag tror inte medborgarna uppskattar sådan konst i kommunens ägo”, som sverigedemokraten Rolf Hans Berg så överförmyndaraktigt förklarade det. 

Sverigedemokraterna använder ofta ordet ”menskonst” för att beskriva konst de anser inte borde visas i offentligheten – men debatten om menskonst inleddes redan 2014 då Josefin Persdotter arrangerade en utställning hon förklarade var ”en del i rörelsen mot menstruell tabu”. En del av konstverken som ställdes ut hade helt eller delvis skapats med mensblod.

Åsikter i stil med: ”det är inte konst om konstnären har en politisk tanke med verket!” och ”provocerar det kan det inte vara konst!” hörs allt oftare i takt med Sverigedemokraternas ökade stöd och deras närmast auktoritära syn på vad som är eller inte är konst.

Tydligare än det Björn Söder (SD) twittrade häromdagen kan det knappast bli:

”Kulturkriget har börjat. Och nu ska konservatismen vinna. Den dekadenta vänsterns kulturpolitik ska snart vara ett minne blott. Allt för länge har den varit förhärskande som ett resultat av ohämmat socialistiskt inflytande och en kastrerad borgerlighet. Men nu är det slut.”

Fick Sverigedemokraterna bestämma skulle konst vara en politisk fråga.

Framför allt märks det manligt moraliserande ögat av varje gång en kvinna skapar konstverk vars fokus ligger på nakna kvinnokroppar eller på det kvinnliga könsorganet. Som exempel kan tas Liv Strömquists konstserie föreställande kvinnor i mensfläckade trosor i Stockholms tunnelbana 2017. 

Debatten om – och framför allt det manliga moraliserandet över –konstverk föreställande nakna kvinnokroppar och kvinnlig sexualitet är dock inget nytt. Inte heller debatter kring vad som är eller inte är att anse som konst. 

1876 ställde Nationalmuseum ut tavlan Jaktnymf och fauner, föreställande en naken kvinna. Debatten brakade lös i pressen och borgerligheten ansåg det vara en moralisk skandal. Kvinnans sexualitet har varit ett kontroversiellt ämne åtminstone sedan ordet hysteria började användas i forntida Egypten, i syfte att förklara ”krångliga” kvinnor – i regel starkt knutet till kvinnlig sexualitet. 

Eftersom nakna kroppar har funnits så länge inom konsten är det hyckleri att rasa över till exempel Carolina Falkholts konstverk som ofta föreställer det kvinnliga könsorganet, men inte reagera på till exempel Michelangelos eller Edvard Munchs konstverks nakna och blottade penisar. Några uppretade röster gällande Carl Milles snorre på statyn Solsångaren utanför Medeltidsmuseet i Stockholm hörs inte heller.

”Det är en våldtäkt på det offentliga rummet”, läste jag en man skriva på Facebook. Ämnet var ett av Carolina Falkholts konstverk föreställande en färgstark vagina på en vägg i en svensk skola.

Nakna kvinnor i konsten har funnits länge och på många sätt har vi trots allt vant oss vid dem. Det nya är den kvinnliga blicken. Nu är det kvinnliga konstnärer som avbildar kvinnor – och kvinnlig agens provocerar.

Det är relativt lätt att prata om vad som är konst i generella ordalag, men extremt svårt, om ens möjligt, att definiera var gränsen går till vad som inte är det. Rädslan för att provoceras får aldrig styra vilken konst som är okej eller ej.