Nu har till och med högerregeringen insett att en helt och hållet fri marknad inom skolan är en dålig idé. Eller, de har åtminstone insett att de tappar så mycket väljare på marknadsskolan att de måste agera. Skolminister Lotta Edholm (L) har därför utlovat att utreda vinstbegränsningar för nyetablerade friskolor.

Förutom att detta tilläggsdirektiv till en redan pågående utredning ytterligare kommer att fördröja kraftfullt agerande mot marknadsskolan vittnar redan utredningsdirektivet om att detta är ett skott i luften. Edholms förslag handlar ju inte om något regelrätt vinstförbud, vilket hade varit det enklaste sättet att komma tillrätta med vinstjakten inom skolan, utan om luddigt föreslagna vinstbegränsningar för nyetablerade bolag. Och för att denna försiktiga vinstbegränsning ska fungera måste ytterligare övervaknings- och kontrollfunktioner sättas in mot skolföretagen.

Med andra ord; Liberalernas skolförslag fordrar en gigantisk kontrollapparat för att marknadsskolan inte ska sluka för mycket av våra skattepengar. Julafton för byråkrater och jurister, men knappast för eleverna.

Som jag konstaterade i den här tidningen i höstas är det symptomatiskt att den minskade byråkrati som varit ett av högerns främsta argument för avregleringar och privatiseringar nu slår tillbaka som en bumerang i form av den kontrollapparat välfärdsmarknaden fordrar. För om vi å ena sidan får en slimmad verksamhet i ”produktionen” – färre lärare i skolan och färre underhållsarbetare inom till exempel järnvägsunderhållet – byggs ett helt nytt skrå av kontrollanter och jurister upp som ska försöka kontrollera marknaden. För utan en kontrollbyråkrati löper marknaden helt och hållet amok. Och något sådant vill inte trendkänsliga liberala väljare vara med om.

Kontrollapparaten av marknadsskolan är en aspekt av det som filosofen Jonna Bornemark döpt till förpappring, nämligen att alltmer av välfärdens resurser går till övervakning och kontroll och inte till det som verksamheten var ämnad för. Säg den lärare som inte förbannas över uppföljningsdokument av elever, vårdpersonal som tvingas räkna pinnar eller underhållsarbetare inom järnvägen som fyller i kontrollfiler istället för att dra fast muttrar. Allt för att fina dokument ska kunna visas upp till beställande myndigheter. Och ovanpå detta har vi den juridiska förpappringsapparaten i form av stämningar och motstämningar mellan bolag och myndigheter när offentliga upphandlingar överklagas. Och överklagande av upphandlingar är idag snarare regel än undantag.

Enligt skollagen är skolans uppgift att ge varje elev ”stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt”. I aktiebolagslagen står det i portalparagrafen att bolagets uppgift är att generera vinst till ägarna. Var och en förstår nog att det här är en motsättning som ingen kontrollapparat i världen kommer att kunna överbrygga. Skolskandalerna kommer att fortsätta. Ytterst blir det våra barn som förlorar. Och vi skattebetalare, som måste finansiera en växande kontrollapparat för att förhindra den värsta formen av skandaler.

Hur mycket ska byråkratin få svälla innan Liberalerna blir nöjda? Någon borde fråga Edholm och Pehrson.