Att vara borgerlig är inte detsamma som att vara liberal. Liberalerna måste visa att de står upp för liberala värden och använda en mer positiv kommunikation, anser Vladan Lausevic.
DEBATT. Liberalerna, tidigare Folkpartiet (Liberalerna), är ett av de äldsta politiska partierna i världshistorien och har existerat i olika former sedan slutet av 1800-talet. Partiet har genom historien påverkat samhällsutvecklingen och bidragit till flera viktiga beslut som spelar roll än i dag. Många medlemmar och väljare kan känna stolthet rörande partiets agerande som under 1900-talets demokratisering av Sverige, kampen för jämställdhet och rättigheter under 1960-talet, liksom för partiets insatser för Europas moderna utveckling efter det kalla krigets slut.
Därför finns det många anledningar till varför reaktionerna och kritiken mot partiet har varit starka i samband med partiets beslut efter det senaste valet att regera tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna, med indirekt stöd av Sverigedemokraterna. Som till exempel Olle Wästberg, expert rörande demokratifrågor och en av partiets äldsta medlemmar, menar är högerextremister och populister antiliberala i sin politiska agenda och starkt emot värderingar som individens frihet, pluralism och individualism. Som parti har Liberalerna under längre tid varit splittrade rörande SD samtidigt som det egentligen inte borde vara någon raketforskning för en formell liberal vilken typ av samhälle som SD faktiskt vill skapa.
Splittringen och oenigheten i partiet har varit ett ämne för många diskussioner under de senaste åren, bland annat eftersom partiet har en historia av att samarbeta med progressiva partier som Socialdemokraterna. Trots klassbaserade intressen hos urban medelklass har Liberalerna också en historia som idéburet parti med universalistiska idéer och berättelser om hur människor och samhällen borde utvecklas. Men denna idéburenhet har försvagats och försämrats under de senaste 20 åren, bland annat i samband med partiets beslut under 2000-talet om att lägga ned och reducera intern utbildning rörande ideologi och engagemang.
Ett av resultaten blev att många nya medlemmar sedan 2000-talet har gått med i partiet på grund av andra och opportunistiska skäl än att man verkligen tror på liberalismen som en uppsättning av idéer. Det är till exempel vanligt i Liberalerna att man kommunicerar om det ”borgerliga” och begreppet presenteras ofta som samma sak som liberalt samtidigt det finns en stor och betydande skillnad. Att vara borgerlig handlar nämligen om klassidentitet medan liberal handlar om politisk/ideologisk identitet vilket även gör att borgerliga värderingar inte alltid är samma som liberala, ungefär som att arbetarklassvärderingar inte automatiskt är progressiva värderingar.
Begreppet borgerlig i Sveriges moderna politiska historia har använts som ett samlingsbegrepp för liberaler och konservativa som enades på anti-socialistisk grund. Men skillnaden är bland annat att det som anses och presenteras som borgerligt kan även kombineras med förslag och beteenden som är godtyckliga, kollektivistiska och auktoritära, alltså motsatsen till liberala värderingar. Förslag som att införa tiggeriförbud, avskaffa friskolor med muslimsk identitet och införa godtyckliga polisiära åtgärder rörande brottslighet kan förenas med formella borgerliga politiska intressen medan den som är liberal förväntas värna om frihet och suveränitet för människor så att man inte blir utsatt för godtyckliga beteenden, obefogad repression och övergrepp från staten.
L har i modern tid också en historia av att kommunicera på sätt som gör att många uppfattar partiet som ett förbudsivrigt och pessimistiskt parti. Till exempel när partiet kommunicerade om språktest för medborgarskap under 2000-talet, vilket också gjorde att partiet fick ett ökat väljarstöd, var det många i partiet som menade att sakfrågan i sig var okej men inte sättet på och till vilka väljare som budskapet såldes. Kommunikationen om språktest blev ett av flera exempel där partiet under den mer opportunistiska ledningen av både Lars Leijonborg och Jan Björklund trots all kommunikation om socialliberalism som bland annat ska bygga på en ödmjuk och inkluderande människosyn ändå försökte att i första hand få röster från borgerliga och konservativa väljare.
Ett liknande beteende har ägt rum i samband med nationaldagen när L kommunicerade via sin Instagram om att Sverige borde införa svenska språkets dag, införa medborgarskapsmedaljer samt ett “personligt medborgarskapssamtal” för den som genomför sin medborgarskapsansökan. Kommunikationen kan ses som märklig och populistisk dels eftersom det svenska språket inte är existenshotat och fler talar svenska i dag även tack vare möjligheter att migrera till och leva i Sverige. Liksom att medborgarskap inte är någon sport eller idrottsutövning med tanke på hur institutionella och juridiska system fungerar, dessutom i en värld där människor i praktiken är segregerade beroende på ens födelseort, pass och formell nationalitet.
Man kan också undra varför ett parti som säger sig representera individens frihet och värdighet väljer att överhuvudtaget kommunicera på det sättet? För det innebär i praktiken att en individ som till exempel genomfört sin integrationsutbildning i samhällsorientering eller har bott i Sverige under flera år efter flytten från ett annat EU-land ändå ska gå på samtal hos en tjänsteman. Där individen i praktiken ska bli förhörd om ”vad som gäller i Sverige” och där det redan finns stora problem rörande byråkrati, slöseri, statens inkompetens och tjänstemän som upplever sina jobb som fyrkantiga och tråkiga som i Arbetsförmedlingen.
Ett av de mest använda talesätten i svenskan är att man ska leva som man lär och därmed agera som man predikar. När jag själv var aktiv i L var det inte ovanligt att medlemmar okritiskt spred förslag och information från till exempel högerpopulistiska personer och organisationer. Samtidigt fanns det inga ställda krav att man som medlem i L måste läsa ideologisk litteratur eller gå på samtal om vad medlemskapet i partiet liksom liberalismen som idé faktiskt innebär. Därför vore det bättre för L att fixa sina egna problem rörande partiets demokrati, berättelser och engagemang – alltså sitt interna medborgarskap – innan man kommunicerar hur andra borde leva och agera.
