I år firar kungen 50 år på tronen. Han inleder jubileumsåret storstilat med att både säga att han inte ångrar sitt uttalande för 20 år sedan då han berömde diktatorn i Brunei och att han fortfarande är bitter över att vi ”retroaktivt” införde så kallad full kognatisk tronföljd (det vill säga att det äldsta barnet oavsett kön ärver tronen).

Detta, menar kungen, innebar att hans son, Carl Philip, därmed fråntogs den konungatitel som han rätteligen skulle innehaft. (Att en grundlagsändring som skulle innebära ändringar i tronföljden redan var på gång innan Carl Philip föddes väljer han dock att inte nämna.) Kungen fortsätter dock med att intyga att den då drygt sex månader gamla prinsen tog det hela bra. Vilken tur.

Kungen är kungen och man kan skratta och rycka på axlarna åt såna här uttalanden. Men det finns trots allt åtskilliga problem med monarkin som konstitution. Ett är givetvis att de torde vara Sveriges största bidragstagare. Samtidigt som högerregeringen gärna vill strama åt bidragen till de som har minst så valde de i den senaste budgeten att höja apanaget till kungahuset med drygt 17 miljoner. Det innebär att vi i år, via skattesedeln, betalar nästan 168 miljoner till Kungliga hov- och slottsstaten. Och nästa år ska apanaget öka med ytterligare 6 miljoner. ”Vad fan får jag för pengarna?” kan man ju undra. Tja, en motvillig monark som reser land och rike runt och klipper band och fäller en och annan kommentar som visar att han inte är helt i takt med tiden – oavsett vad valspråket säger.

Apropå motvillig monark. Kungen har förstås inte bett om att bli kung. Inte heller de andra i kungahuset har bett om att bli kungliga, förutom möjligen Silvia. Av den anledningen kan man tycka lite synd om dem, dömda som de är till att resa runt och klippa band och hälsa på andra statschefer. Det är, hur man än vrider och vänder på det, väldigt märkligt att vi fortfarande år 2023 har en titel som ärvs. Det finns dessutom ett antal regler som gäller för kungafamiljen som alla skulle tycka var absurda om det gällde ”vanliga människor”. Till exempel åtnjuter kungen straffrättslig immunitet, han skulle alltså rent teoretiskt kunna mörda någon utan att bli straffad för det. Religionsfriheten gäller inte heller för kungligheter, utan de måste bekänna sig till landets tro, alltså protestantism.

Att man ska kunna välja sin väg i livet och inte tvingas in i ett ämbete borde vara självklart i alla länder som vill kalla sig för demokratier. Likaså att alla medborgare ska kunna straffas för de gärningar de begår och tro på vad de vil.

Med tanke på det uppenbara självskadebeteende som kungen ägnar sig åt nu så undrar jag också om han innerst inne hoppas på att någon ska rycka in och ta ifrån honom titeln som statschef.

Jag har därför ett förslag på en utmärkt jubileumspresent till hans majestät – avskaffa monarkin! Så kan den motvillige monarken äntligen få slippa att vara monark och vi kan få ett statsskick som är i takt med tiden.