President Joko Widodo har i form av ett historiskt tillkännagivande erkänt en rad människorättsbrott begångna i Indonesien sedan landets självständighet från Nederländerna på 1940-talet.

Det handlar, summerar regeringen i form av ett pm, om ”tolv beklagliga” händelser:

– Med klart sinne och ett allvarligt hjärta erkänner jag i egenskap av Indonesiens statschef att grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna har förekommit, sade president Widodo vid en presskonferens i huvudstaden Jakarta, rapporterar bland andra BBC.

En miljon döda 1965–1966

Den mest utmärkande och mörka perioden i landets historia nämns och berör den indonesiska militärens och statens utrensning av vänstersinnade – kommunister, fackligt aktiva, kvinnorättskämpar, socialarbetare och journalister – mellan 1965 och 1966.

Erkännandet av massmorden – som av en rad historiker benämns som ett folkmord – är ett på många sätt iögonfallande erkännande eftersom den blodiga upprinnelsen till Suhartos diktatur som kom att vara mellan 1967 och 1998 har förblivit ett tabubelagt ämne i världens fjärde folkrikaste nation.

Över en miljon indoneser fick sätta livet till i ett av 1900-talets värsta politiskt dikterade massmord och en långtgående följd blev att Indonesiens kommunistparti PKI förbjöds helt och hållet. (Så sent som i december 2022 förbjöds även ”kommunistisk propaganda” i Indonesien.)

Bland andra brott mot mänskliga rättigheter som president Widodo och den indonesiska staten erkänner finns massakern i Talangsari, Sumatra, 1989, då specialstyrkor dödade uppemot hundra transmigranter – det vill säga indoneser från framför allt centralön Java som via statligt finansierade omflyttningsprogram tillhandahållits mark i Västpapua. På listan finns även försvinnandena och dödsfallen rörande demokratiaktivister mellan 1997 och 1998 samt etniskt våld och mord av landets kinesiska minoritet i samband med upploppen som ledde till Suhartos fall 1998.

Även mordet på demokratiaktivisten Munir Said Thalib, som förgiftades under en flygning mellan Jakarta och Amsterdam den 7 september 2004, finns med på den indonesiska statens lista. Munir Said Thalibs död förblir omgärdad av en rad frågetecken, men liksom i fallet med många politiska attentat och mord i Indonesiens historia riktas även i det här fallet misstankar mot specialstyrkan Kopassus, en paramilitär gren av den indonesiska militären, vars framträdande ledare under Suhartos diktatur i flera fall utbildades vid i USA.

Pågående MR-övergrepp i Västpapua

Human Rights Watch välkomnar visserligen president Widodos erkännande av historiska människorättsövergrepp, men ställer sig frågande när det gäller urvalet av incidenter som staten kan erkänna skuld för.

Och när det handlar om statens nuvarande politik i Västpapua finns alltjämt mycket kvar att önska – och erkänna brister kring. I den nuvarande konfliktzonen i Västpapua har den indonesiska staten, med president Joko Widodos goda minne, riktat in sig på att förfölja självständighetsaktivister, oberoende journalister, människorättsaktivister och ursprungsfolksledare.

Sedan Indonesien säkrade kontroll över den forna nederländska halvan av Nya Guinea i form av en farsartad FN-process i början av 1960-talet räknas en halv miljon västpapuaner ha fått sätta livet till som en direkt följd av statsinitierat våld, väpnad konflikt, sjukdomar och undermåliga levnadsförhållanden på flykt undan förföljelse.

Även Östtimor förbises av Widodo

Förutom en rådande och pågående människorättskris i 2023 års Västpapua har Indonesiens syn på sin ockupation av Östtimor mellan 1975 och 1999 bidragit till att försvåra uppriktiga diskurser kring landets blodiga historia.

Amnesty International är en av flera aktörer som kritiserar Indonesiens president Joko Widodo för dennes exkludering av Östtimor på listan över ”beklagliga” människorättsövergrepp. Därutöver når erkännandet, även i sin bristfälliga form, allmänheten alldeles för sent då anhöriga, drabbade och efterlevande i flera fall har hunnit avlida innan staten tog bladet från munnen i januari 2023.

”Medan vi uppskattar president Widodos gest när det gäller att erkänna förekomsten av kränkningar av de mänskliga rättigheterna sedan 1960-talet i Indonesien, är detta uttalande allt för sent med tanke på lidandet för offren som har lämnats i mörkret utan någon rättvisa, sanning, upprättelse och upprättelse i decennier”, skriver människorättsorganisationen i en kommentar.

Straffrihet – ett fortsatt problem i Indonesien

Indonesiens fortsatta problem, menar Amnesty International, är utbredd straffrihet:

”Att sätta stopp för straffriheten är avgörande för att förhindra återkommande kränkningar av de mänskliga rättigheterna och för att ge offren och deras familjer äkta sanning, rättvisa och gottgörelse”, konstaterar Amnesty International.

Särskilt när det gäller statens inblandning, utförande och mörkläggning av uppemot en miljon döda, framför allt medlemmar av och sympatisörer knutna till kommunistpartiet PKI, i mitten av 1960-talet har utvecklingen under president Joko ”Jokowi” Widodos styre tvärtom gått i ”helt fel riktning”, menar Jess Melvin, historiker vid University of Sydney, som har forskat kring folkmordet 1965–1966:

”Kanske mest oroande är att militären har fortsatt att befästa sitt inflytande under ’Jokowis’ andra mandatperiod. Jokowi har tillåtit militära nyckelpersoner att inneha viktiga positioner i sin administration”, skriver Jess Melvin i en artikel för The Conversation.

Indonesiens demokrati i gungning

Generalernas högljudda närvaro i maktens korridorer har diskuterats flitigt under de senaste åren, vilket också har löpt jämsides med bekymmersamma demokratiska urholkningar, konstaterar Natalie Sambhi, Östasienforskare knuten till tankesmedjan Brookings:

”Militären, särskilt äldre officerare, har ihärdigt hållit fast vid inställningen att de är ’nationens väktare’. Militärens territoriella struktur reformerades aldrig efter [Suhartos fall] 1998”, skriver hon i en analys.

Följden är att prominenta figurer under Suhartoregimen har dröjt sig kvar i maktens korridorer, även efter att dessa penslades om i demokratiska kulörer – och har under Joko Widodos presidentskap återvänt till en rad inflytelserika positioner, understryker Natalie Sambhi.

Det kan förvisso vara en följd av ”pragmatiska val för att befästa sin egen makt och försäkra sig om fortsatt politisk stabilitet” – men det är likväl ett väldigt högt spel från president Widodos sida:

”Hans bristande ideologiska engagemang för demokrati och liberalism medför att hans val inte alltid är de bästa för Indonesiens demokrati”, summerar Natalie Sabhi.

Lär mer:

Indonesien förbereder uppstyckning av Västpapua

Tystnaden bryts kring Suhartos diktatur

Östtimor 20 år – spelet bakom landets födelse