Så gick då Magdalena Anderssons och Ulf Kristerssons gemensamma dröm slutligen i uppfyllelse, Sverige välkomnas in i Nato. Vägen hit har varit lång och kostnaden hög.

Det är inte bara den monetära kostnaden – det vill säga 600-700 miljoner om året i medlemsavgift plus att vi förväntas lägga runt 100 miljarder om året på försvarskostnader – som borde svida. Minst lika högt är det moraliska pris som vi fått betala. Som Tomas Ramberg konstaterade i DN strax efter att Turkiets ja till Sverige var ett faktum, så har Natoprocessen förändrat Sveriges självbild i grunden, och knappast på något smickrande sätt.

Sverige sågs länge som ett neutralt land och en stark röst för fred och nedrustning. Man kan diskutera hur sann den bilden någonsin var. Faktum är ju att Sverige redan långt före Natoansökan hade ett nära samarbete med flera Natoländer, att vi lät amerikanska trupper öva på svensk mark och att vi vägrade att ratificera FN:s förbud mot kärnvapen. Men nu har i alla fall rösten om fred definitivt tystnat. Även om vi inte kommer ha några kärnvapen på svensk mark så är vi medlemmar i en klubb vars själva syfte är att avskräcka andra länder med kärnvapen.

På vägen har vi också gjort avkall på ett antal principer. Till exempel hävde vi på ett tidigt stadium vapenembargot mot Turkiet, trots att Turkiet inte ens med de mest generösa måtten skulle kunna kvala in på listan över demokratier i världen. Vi har, på president Erdogans uppmaning, urskiljningslöst tagit avstånd från kurdiska organisationer – även de som var med och befriade världen från IS. Regeringen har lagt fram en ny terroristlag som inte bara kommer kunna användas för att slå ner på terrorister utan också på befrielseorganisationer och journalister. Dessutom har regeringen inte alls försvarat yttrandefriheten så rakt och tydligt som man skulle kunna önska i samband med koranbränningarna.

Den enda som har vunnit på det här är Erdogan som likt ett bortskämt barn i en godisbutik har kunnat peka på och få allt han önskat sig. Djärv av framgångarna kastade han i sista stund in ytterligare ett kort för att godkänna Sverige, nämligen att EU skulle återuppta processen för att göra Turkiet till EU-medlem (en process som avbröts 2016 på grund av utvecklingen när det gäller demokratin och grundläggande rättigheter i Turkiet).

Det är för tidigt att säga säkert vad som kommer hända där ännu, men mycket talar för att Erdogan kommer få som han vill även med detta. Tysklands förbundskansler Olaf Scholz har i alla fall sagt att man har fattat ett beslut i Europeiska rådet om hur de kan vidareutveckla relationen mellan EU och Turkiet. Dessutom säger både den svenska regeringen och Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg att de stöttar Turkiets ambition att bli ett EU-land. Tänk så snabbt det kan svänga.

Den här veckan tog drygt tvåhundra år av alliansfrihet definitivt slut. Nu är vi för en oöverskådlig framtid en del av en allians som hellre pratar om försvar, vedergällning och kärnvapen än om fred och nedrustning. För detta kan vi tacka både den nuvarande regeringen och den förra.