Häromdagen gick jag längs Kungsgatan i Stockholm. En historisk paradgata.  Bilderna med människor som firade andra världskrigets slut finns fastetsade på näthinnan även hos många av oss som inte ens var födda då.

Nu är det en paradgata för friluftsliv. Butik efter butik med flådiga kläder för den som vill ta sig ut i naturen. Fjällräven, Houdini, Naturkompaniet, Alewalds, Stadium … Ett stenkast från Stureplan kan den som vill ekipera sig för en fjälltur. De karga, ödsliga vidderna och ljungpiparens visslingar känns avlägsna. Och lockande. Kanske också främmande. Är det måhända därför vi ekiperar oss till tänderna för att ta oss ut i naturen?

Urban medelklass

Jag slinker in i en av butikerna. Placeringen av Trangiakök och ylletröjor och glaciärhackor är sparsmakad. Ganska trivsamt tänker jag, som precis är deras målgrupp. Urban medelklass som gillar att vara ute i skogen.
Mina ögon vandrar rastlöst över hyllorna. Behöver jag en lättviktsbuff i merinoull? (En ”buff” är alltså en sådan där liten tunn halsduk i en cirkel som man även kan ha som mössa.) Eller en sådan där ishacka för att klättra på en glaciär? (Målgruppen för denna måste vara ytterst begränsad.) Eller ett regnställ för 5000 kr? (Jag kanske tar galonjackan hemma ändå.)

Jag fingrar på en trendig och snygg skaljacka i dov färgskala, den kanske kan vara något? Jag hittar den där lilla lappen som beskriver varför detta just plagg är så speciellt: ”Are you in? Ski touring in Europe’s largest wilderness.” Klädkollektionen påstås vara född i denna vildmark.

Stickade ylletröjor

Vildmarken är ett försäljningsknep inte bara i friluftsbutiker utan även i bilreklamen. Tänk alla dessa bilder av bilar som låter oss resa under trädens gröna grenverk med en blå himmel som skymtar därovan. För att inte tala om Volvobilar väl placerade på ett fjäll.

Jag kan inte låta bli att tänka att det även här i friluftsbutiken finns marknadskrafter som vill använda sig av min längtan till naturen. Som vill få mig att tro att jag behöver alla dessa grejer för att ta en skogspromenad. Men folk har ju varit ute i alla tider, utan ett ”truly synchronized layering system”, som det står i skyltfönstret i en av butikerna.

Jag frågar min pappa, född på 30-talet i inre Norrland, som går med jackan öppen när det är minus femton. Mössa har han nog aldrig haft. Han svarar att de hade väl stickade tröjor när han var liten. Sådana kan man också köpa på Kungsgatan. Norska, fina och rejäla. Men jag har redan fem ärvda ylletröjor som funkar bra.

Naturen som kuliss

Självklart är det bra att mänga av oss vill ut i naturen. På så sätt är det häftigt att friluftbutikerna tronar på Kungsgatan, och det stora miljöproblemet i världen är knappast friluftsutrustning. Men jag kan inte låta bli att fundera över: Hur blev friluftsliv en sådan högstatusmarkör? Varifrån kommer denna längtan efter att vistas i vild natur?

Mina tankar går till Po Tidholm och hans resonemang om hur landsbygden blivit som en kuliss för oss storstadsbor: ”Den ska finnas där när vi har semester, lika grön och pittoresk”. Med öppna landskap och gårdsbutiker. Är det måhända samma sak med naturen? Den ska finnas där för oss när vi vill uppleva den. Naturen blir en kuliss, i reklamen och i våra liv. En kuliss som vi gärna vill åka till, uppleva. Men som vi inte behöver egentligen, eller?

Ett besöksmål är en avgränsad plats. Som ett reservat eller en nationalpark. Den vilda naturen behöver mycket mer plats än så. En stor del av den svenska naturen är åkrar av gran eller tall. Det är knappast någon klädkollektion som är född där.

Tidholm menar att ”ju fler som flyttar från landet och ju längre tiden går, desto starkare och mer intensivt omfamnar vi drömmen om den röda stugan.” Jag skulle tro att vi också drömmer starkare och mer intensivt om naturen. Men det verkar inte gälla alla.

En uppenbar naturklyfta

Svenska Turistföreningen (STF) beskriver något som de kallar för ”naturklyftan”, och konstaterar i rapporten Den växande naturklyftan att: ”Friluftslivet har snarare utvecklats till en klassmarkör i takt med att en uppenbar naturklyfta vuxit fram.”

Det är medelklassen som kommer ut i skog och mark medan ekonomiskt svaga grupper inte gör det i samma utsträckning. Rapporten slår fast att det inte handlar om brist på ekonomiska resurser. Alltså inte brist på prylar. Men vad handlar det om då? Jag läser vidare i Svenska Turistföreningens rapport: ”.. barn idag vistas mer sällan utomhus på grund av vuxnas ökade kontroll och strukturering av barndomen. (…) För att barn ska kunna bli vuxna som värdesätter och respekterar naturen är det viktigt att barn får vistas i naturen på egen hand utan att bli begränsade och styrda av vuxna.”

Jag är övertygad om att det samma sak med oss vuxna, att vi behöver vistas i naturen för att värdesätta den. Vi behöver lära oss att läsa av naturen för att veta när det inte står rätt till. Som Fältbiologerna säger: Ute i naturen, inne i miljödebatten.

Föra bofinkens talan

Egentligen handlar den här texten inte om friluftsbutikerna på Kungsgatan. Den handlar om vår relation till naturen. Eller vår rubbade relation till den. I boken ”Det som en gång var” konstaterar Helena Granström att det ”finns lager på lager av abstraktion” mellan henne och naturen: ”Jag saknar inte intellektuell insikt om mitt beroende av pollinerande insekter, mikroplankton eller markvegetation för min överlevnad – men jag saknar kroppslig erfarenhet att förankra denna insikt i.”

I butikerna på Kungsgatan handlar det inte bara om lager på lager av abstraktion i förhållande till naturen, det är lager på lager med plagg i allra senaste material att använda de få gånger vi kommer ut i skog och mark.
Lite vimmelkantig tar jag mig ut ur butiken, till den grå gatan, de välklädda människorna hastar förbi. Men jag ser deras längtan, och jag delar den. Låt oss använda denna längtan till att utforska och ompröva vår relation till naturen, att börja betrakta naturen för vad den är; vår hemvist. Och – för att återigen inspireras av Fätbiologernas ord – med leriga stövlar vandra jorden fram och föra bofinkens talan i de fyrkantiga rummen.