– Det är helt klart så att olika arter har olika stor betydelse. Vissa är klart viktigare än andra, säger Torbjörn Ebenhard, zooekolog och föreståndare vid Centrum för biologisk mångfald i Uppsala.

Begreppet nyckelart härrör från den amerikanske ekologen Robert Paine. När han studerade organismerna i tidvattenzonen vid Stilla havet i delstaten Washington i USA i mitten av 1960-talet noterade han något som ingen tidigare lyckats precisera i vetenskapliga termer – alla arter är inte skapade lika. Några har en oproportionerligt stor effekt på sin omgivning, medan andra har en mycket liten inverkan.

Vad Paine gjorde var att han avlägsnade alla sjöstjärnor av arten Pisaster ochraceus i ett specifikt område. Väldigt snabbt förändrades hela ekosystemet i grunden. Sjöstjärnornas bytesdjur, havstulpaner (en typ av kräftdjur) och blåmusslor, började föröka sig över alla bräddar när ingen längre höll dem i schack. Resultatet blev att alla andra arter i systemet trängdes ut. Tångbältet försvann och med tången försvann alla djur som levde på den: sjöborrar, havssniglar och snäckor.

Sjöstjärnor och elefanter

Det blev uppenbart att Pisaster är en nyckelart i systemet. Ett nytt koncept hade fötts. Paines upptäckt är en av de viktigaste någonsin inom ekologin och årligen publiceras nya analyser inom ämnet. Men hur pekar man ut vilka som är nyckelarter?

– Man måste ställa frågan vad som skulle hända om den eller den arten försvann från ekosystemet, säger Ebenhard.

Typiska exempel på extremt betydelsefulla nyckelarter är de båda afrikanska elefanterna, både savannelefanten och skogselefanten. Där elefanterna försvinner förändras vegetationen radikalt, vilket i sin tur förändrar faunan.

Omvänt, om elefantstammen i ett område tillväxer kraftigt, blir det också stora förändringar, vilket hände i nationalparken Tsavo i Kenya på 1960-talet.

Elefanterna betade ner vegetationen i parken, träden och buskarna glesades ut och ersattes av öppna gräsmarker. Lövätande antiloper som den mindre kudun blev ovanlig, medan gräsätande djur som buffel och zebra ökade i antal, vilket i sin tur resulterade i fler lejon.

Lämlar och tigrar

Normalt brukar man tala om olika kategorier av nyckelarter. En sådan är systemingenjörerna, arterna som modifierar sin omgivning och födobasen för andra arter. Elefanterna är ingenjörer, liksom bävrarna.

En annan kategori är bytesdjur som kan uppnå enorma tätheter, exempelvis krillen i Antarktis. De små kräftdjuren förekommer i mycket stora mängder och tjänar som basföda åt jättelika bardvalar, åt sälar och pingviner. Om de försvann skulle hela systemet kollapsa. Även fjällämmeln, som är föda åt en lång rad rovfåglar och rovdäggdjur, har pekats ut som nyckelart.

– Den har stor betydelse för arter längre upp i näringskedjan. Men det är oklart vad som egentligen är basen i systemet, lämlarna eller växterna de äter, säger Ebenhard.

Tigrar, lejon och vargar är en tredje kategori, toppredatorerna. De kan ibland styra antalet bytesdjur, som vargarna i vissa områden i Nordamerika. Detta påverkar i sin tur både växtligheten och mindre djurarter.

Granen svensk nyckelart

Pollinatörerna är ytterligare en kategori, mutualisterna som gynnar varandra. Här återfinns både insekter, fåglar och fladdermöss. De är beroende av blommande växter som i sin tur är helt beroende av dem.

Vissa växter bildar sannolikt en helt egen kategori.

– Granen är helt klart en nyckelart i länder som Sverige. Den står för mycket och bygger upp hela ekosystemet över stora områden, säger Ebenhard.

Vad ska man då säga om arter som inte är nyckelarter? Är de betydelselösa? Nej, men de är mindre viktiga för systemet. Ofta rör det sig om arter som har nära släktingar som kan ersätta dem om de försvinner, exempelvis större och mindre skogsmus, och många av sorkarna.

På senare tid har begreppet blivit ett bärande element i vissa resonemang om återställande av natur, återförvildande, där avsikten är att återskapa den ursprungliga naturen. Flera projekt är på gång i Europa och där försöker man återinföra många nyckelarter som har försvunnit, exempelvis visent, bäver och lodjur – ett komplicerat arbete, men förhoppningen är att den sargade naturen på vår kontinent ska få tillbaka något av sin forna storhet, med de flesta av nyckelarterna på plats.