Det är höst och skolan samlas efter lovet. Mobbningen av Lisa har pågått i några år, men rektorn har en idé. Han kallar till sig Nils, som är den värsta busen, och förklarar med myndig stämma: ”Det är faktiskt inte okej att slåss.” Nils ser överraskad ut. ”Jaha, okej, det visste jag inte!” svarar han och slutar slåss. Så med hjälp av rektorns nytänkande slapp Lisa bli mobbad.  

Det går så klart inte till så här, eller, rektor efter rektor försöker och det fungerar aldrig. Faktum är att det inte bara är lärare och rektorer som drömmer att just den här gången ska det hjälpa att förklara att ett beteende inte är okej. När Tidöpartierna ska presentera sina nya förslag för att stoppa det gängrelaterade våldet så är det också precis så man formulerar sig, med myndig stämma: ”Den här regeringen sätter ner foten och säger att det inte är okej att vara kriminell.” Om samtidens cringemätare hade genererat el hade vi kunnat ersätta de sista sex kärnreaktorerna med bara det uttalandet.

Vi tar läget igen. I flera år har vi haft problem med skjutningar och sprängningar. Gängledarna har satt i system att hota varandra genom att skjuta dem som inte riktigt är så högt upp i hierarkin. Oftast barn och unga vuxna, som skjuter barn och unga vuxna för att skrämma dem som är i toppen. Om man tyckte att det var out of hands för några år sedan så har det helt löpt amok nu, när man börjat ge sig på familjemedlemmar, släkt och vänner istället, samtidigt som man blivit allt mer vårdslös med vem som drabbas runt omkring. De som utför dåden är alltså i huvudsak väldigt unga personer, till exempel barn på HVB-hem och andra som inte dragit jämnt med samhället.

Samhället har bemött de här problemen med framför allt två verktyg. Det ena är hårdare straff och det andra är mer övervakning och större rätt för polisen att göra ingrepp i privatlivet.

Att hårdare straff fungerar dåligt, det visste vi redan innan den här gänguppgörelsen. Främsta argumenten mot hårdare straff brukar vara att den som begår ett allvarligt brott sällan tänker sig att åka dit för brottet. Men nu finns det flera ännu starkare argument.

Våra straff kommer aldrig kunna mäta sig med dödstraff, och det är det straff de här barnen lever med just nu. När som helst kan de bli mördade. 
Det är i huvudsak väldigt unga som begår de här brotten. Det betyder också att den omtalade ”förvaringseffekten” blir låg. Om tre–fyra år begås morden ändå sannolikt av andra.

Vi har nu prövat, om och om igen. Tycker ni att det ser ut att hjälpa?

Det andra spåret, det med ingrepp i privatlivet och ökad övervakning. Redan förra mandatperioden fick polisen rätt att övervaka din systers dator om du är misstänkt för brott (vid brott som bedöms ge två år eller mer vid fällande dom). Nu har de rätt att övervaka dig oavsett om du är misstänkt eller inte, om du är med i ett gäng (hur de nu ska veta det?). Det har hittills inte hjälpt. När franska polisen lyckades avkryptera chattjänsten Encrocatt var nätverket Foxtrot ett av dem som sattes under lupp och följdes av polisen. Det har lett till gripanden och Rawa Majid är häktad i sin frånvaro. Men det ledde inte till färre skjutningar, inte då direkt efter, eller nu så här några år senare.

Orsaken är enkel: Det finns inget underskott på nya barn som kommit på kant med samhället. Barn som svikits i skolan, som separerats från sina föräldrar (sannolikt med goda skäl), som återfinns på HVB-hem, barn som blivit placerade med hjälp av LVU och barnen som just nu befinner sig på SIS-hem.

Vi vet att alla förslag som stärker konflikten mellan förort och stat gör det lättare att rekrytera. Men vad ingen pratar om är vad vi gör åt det ofantliga samhällsmisslyckandet att inte ens när staten stiger in och tar över hanteringen av barnen, så tycks det leda till att de får de bättre.

Diskussionen handlar inte om några miljoner till en fotbollsklubb i Rinkeby (även om det är väldigt viktigt), diskussionen handlar om ett skolsystem som sviker de svagaste. Om ett BUP som inte räcker till, om hur barn kan växa upp i en miljö sådan, att gängkriminalitet framstår som det bättre alternativet. Vi behöver en debatt som handlar om omvårdnaden om våra barn. Vi behöver en debatt om mjukare tag. Kanske är det en kriskommission som behövs, men då är det skola, stödfamiljer, soc och HVB-hem som ska utvärderas. Löser vi de problem, följer de andra automatiskt efter några år.