För Elin Pöllänen, som gör musik under namnet Kieli, har kreativiteten och engagemanget för djur och natur varit närvarande så länge hon kan minnas. Och snarare än att tala om dessa områden som parallella spår är det erfarenheter och uttryck som tätt flätas samman, en bild som är talande för Elin Pöllänens hela världsbild – idéer om separation är mänskliga konstruktioner och förändringar ger upphov till känslor som vi behöver bearbeta, vare sig det handlar om en förändring i privatlivet eller en global förändring i klimatet.

I slutet av maj släppte Kieli sitt debutalbum, From summer to spring, en titel som på flera plan knyter an till skivans tematik, och som bland annat hämtar inspiration från artistens finsk-karelska rötter, och specifikt karelsk gråtsång, “som till skillnad från den kultur vi lever i, enligt mig, ser att i alla förändringar tillkommer massa olika känslor som vi behöver hjälp med att bearbeta”, förklarar Elin Pöllänen.

– Det här debutalbumet har många teman och för mig hör de väldigt tätt ihop. Det är ett personligt porträtt av mig och pappa och vår sista tid tillsammans, men som också tar upp klimatkrisen och vår exploatering av naturen och den typen av sorg och frustration som det för med sig, mycket för att när jag genomlevde en svår tid så var naturen mitt skyddande nätverk.

Samtidigt som samhället var nedstängt under coronapandemin spenderade Elin Pöllänen all sin tid hemma med sin pappa, som flera år tidigare hade insjuknat i en kognitiv obotlig sjukdom. Att hon lyckades hålla sig stark och inlyssnande under den perioden är mycket tack vare de vardagliga möten hon samtidigt kunde ha med djur och natur, menar hon. Elin Pöllänen har en masterutbildning i folkhälsa och under tiden hon arbetade som forskningsassistent blev konsekvenserna av människans förhållande till naturen än mer tydliga för henne.

– Jag tittade på vår relation till andra djur och hur det är roten till pandemier och hur det aldrig diskuteras eller tas upp i rum. Samtidigt som jag arbetade med det så föll träden runt omkring mig när de avverkade stora mängder gammelskog i min direkta närhet och då kände jag att oj, vilket krig vi för mot naturen och andra djur, och vi normaliserar det dagligen, även i pandemitider. De här otroligt personliga upplevelserna, som att vårda någon du älskar och ha sorg, jag ser ingen separation mellan det och strukturella fenomen som skogsskövling som antingen kan stärka eller slita isär dig och din sorgbearbetning, säger hon.

Bemöta känslor i omställningen

En omställning skulle medföra många positiva förändringar för hälsa och miljö, men det kommer säkert också att upplevas som tungt för många, tror Elin Pöllänen, eftersom det innebär att vi måste rannsaka oss själva och hur vi hittills har levt, och hantera sorgen som uppstår vid den insikten.

– Just nu pratar vi mycket om praktiska saker i omställning, vi fokuserar på det tekniska, men jag tror att det är de här inre faktorerna som både är det som skapade krisen och också är det som kan lösa krisen; våra inre attityder till andra djur och till naturen, och till oss själva och varandra, till våra tankesätt och beteendemönster. Och vi behöver bemöta de här känslorna, och där tror jag konsten har en jätteviktig roll.

Samtidigt som konst och kreativitet kan verka läkande, kan den genom sitt direkta tilltal också ha en medvetandegörande effekt.

– Jag tror att vi redan vet tillräckligt för att agera på klimatkrisen, men vi behöver tro på det på ett helt annat sätt. Vi behöver tro på att det är viktigt och bråttom, och det tror jag att konsten kan hjälpa oss med, för det sköljer över oss och det är lite en sån effekt vi behöver. Att känna efter kommer vara obekvämt, men vi får inte glömma att som vi lever nu är otroligt ohållbart och ansträngande, för vi måste hela tiden övertyga oss själva att det är rätt, i en tid där vi blir alltmer motbevisade och erbjuds alternativ.

Samtidigt är känslor något som ofta avfärdas i debatten? 

– Tyvärr så finns det väldigt många problematiska dualismer i vårt samhälle, att vi hela tiden ska dela upp; natur – kultur, människa – djur, och skapa föreställningar som inte stämmer med verkligheten. Och vi delar också upp logik och känslor, kropp och sinne väldigt tydligt. Jag kan förstå argumentet till viss del, att vi inte bara kan prata om känslor, men det kan vara just känslor som gör att personer inte lyssnar till fakta, i kombination med propaganda och aktiva röster, som till exempel köttindustrin, som försöker att falsifiera information och se till att fakta inte når människor.

Djurens perspektiv

Att vi pratar väldigt lite om sådant som gör oss obekväma har just att göra med att det är jobbigt känslomässigt, menar Elin Pöllänen.

– Jag tror att vi behöver vissa, och fler, uttryck och verktyg för att hantera stora förändringar i livet och förbättra vår relation till vår omgivning. Att ge ut musik om stora samhälls- och livsfrågor som utgår ifrån det personliga berättandet och alla de känslor som hör till, hoppas jag kan vara läkande för människor, som det har varit för mig.

Sjunde spåret på skivan, Colours in the dark, utgår från ett minne där Elin Pöllänen och hennes pappa betraktar stjärnhimlen och Venus. Det är ett mycket personligt ögonblick, som förmedlar ödmjukhet och hoppfullhet till vem som helst där ute som känner sig uppgiven.

We are small, we people
but we can experience great things
we are small, we people
oh, have you experienced great?

Att texterna kretsar kring dessa teman är en naturlig följd av att det är perspektiv och tankar som Elin Pöllänen alltid har haft med sig.

– Det har alltid varit viljan att försöka föra fram djurens perspektiv som har format mina val, oavsett vilka akademiska eller kulturella rum jag har varit i. Det kan vara ett sammanhang med otroligt briljanta forskare som är fantastiska på det de gör, men så kvarstår de här myterna om vad som skiljer oss från djur. Det gör mig irriterad. Där skulle jag verkligen vilja att det sker en förändring. Det ser jag som en av mina starkaste grundpelare i livet, att med min musik vill jag inte bidra till den här separationen, jag vill snarare krossa den här barriären, för min kultur hade inte varit möjlig utan natur, de sitter ihop.

Hur kommer det sig att du inte gör det där särskiljandet, som de flesta gör per automatik?

– Bra fråga, jag vet faktiskt inte. Mycket kommer hemifrån, vi är kanske en ifrågasättande familj. Och jag tror mycket handlar om närheten till naturen, jag satt och pratade med fåglar när jag var liten, jag tyckte vi hade jättebra konversationer, jag kanske sjöng med dem. Och att ha musiken från början, som är ett icke-verbalt sätt att kommunicera, vilket gjorde att jag kanske kunde se språkförmågan hos andra djur väldigt tidigt.

Fastnade för filosofi

Under sin uppväxt fick Elin Pöllänen också upp ögonen för filosofiska frågor, och det var när hon började läsa mer moderna filosofer, ”som inte har den där logik-känslodualismen”, som hon hittade hem och som också ledde in henne på djurrättsfilosofi.

– Om vi tillåter oss att ifrågasätta vad som är verkligt, då kan vi också tillåta oss att ifrågasätta den värld vi människor tror att vi lever i och de regler och värderingar vi har skapat för oss själva. Jag menar, om man kan ifrågasätta om ett bord existerar eller inte, då kan man också ifrågasätta varför vi tycker att vi har rätten att låsa in djur under fruktansvärda förhållanden och att vi sen har rätt behandla dem som objekt och konsumera dem.

Djurrättsperspektivet hjälpte även Elin Pöllänen i rollen som anhörigvårdare.

– Jag såg väldigt mycket stigmatisering när min pappa fick sin diagnos, och det var mycket tack vare min bakgrund inom djurrätt och det här makt-analytiska perspektivet som jag kunde bemöta honom som jag gjorde, för jag såg hur samhället inte var kapabelt till det. Vi är så vana vid att avhumanisera och objektifiera, och så fort en individ inte anses produktiv skjuts den från samhället och blir en del av samhällets utkant. Det är jättetråkigt, vi förlorar så viktiga relationer, till exempel med äldre människor som har jättemycket att bidra med, och det såg vi ju under pandemin, hur Sverige misslyckades med att skydda äldre personer. Och jag ser kopplingar till hur skogen behandlas också, ”skogen ska föryngras”, alltså snälla nån! Vi människor kanske känner att vi behöver trimmas och föryngras, vi lägger de kraven på oss själva och varandra på grund av den här kulturen och ekonomin, men att vi ska lägga de värderingarna på skogen och låtsas att det är biologiskt korrekt, det är så himla vansinnigt, jag skrattar och gråter samtidigt.

Karelska rötter

Känslan av samhörighet med naturen har fått sig en extra skjuts av Elin Pöllänens finsk-karelska rötter, och att även hennes musik hämtar inspiration därifrån är mycket tack vare hennes mamma Eila som är en förgrundsfigur inom finsk och karelsk folkmusik och har fört vidare både språk och kunskap till dottern. Som Kieli debuterade Elin Pöllänen 2019 med EP:n Tick tick talk som har följts av två singlar, och på det nysläppta albumet växlar hon mellan fyra språk: Svenska, engelska, finska och karelska, vars status är existenshotat.

Vad avgör vilket språk det blir till vilken låt?

– Nu har jag skrivit en låt på svenska som handlar om vår relation till skogen och den vill jag ska vara på svenska för den är liksom riktad mot Sverige, så just där var språkvalet medvetet. Men när det kommer till sångerna på albumet så växte det nog fram en insikt att jag ville ha det på fler språk för jag ville ge tillbaka till det som har stärkt mig, vilket inkluderar både biologisk och kulturell mångfald och mina minoritetsrötter. Att kunna ta från olika språk hjälper mig att kommunicera känslor, speciellt karelskan hjälper mig att koppla an till andra slags ritualer och perspektiv på liv och död, särskilt eftersom språket är existenshotat. Jag ville att albumet skulle belysa att jag lever i en multikulturell värld och att mitt kulturarv är en stor del av mitt musikskrivande och mitt liv generellt.

Hur kan kan musik och annan kultur mer konkret ta plats i sammanhang som strävar efter förändring? 

– Jag tycker mycket om event som är tillgängliga för folk och där man både har kanske en föreläsning och så musik eller poesi, någonting som förenar både vetenskap och information med kultur just för att göra det lättare att ta in eller förkroppsliga kunskap. Så jag tror mycket på att jobba gränsöverskridande.