Igår beslutade regeringen att man vill lägga en ny sorts anmälningsplikt på lärare och rektorer. Sedan tidigare har alla som jobbar i skolan ett ansvar att anmäla till socialtjänsten om man upplever att barn far illa eller riskerar att fara illa. Man måste alltså göra en orosanmälan om man känner oro.

Men nu vill regeringen att man också ska vara skyldig att anmäla brott som sker på skolgården till polisen. I tilläggsdirektivet (till en redan befintlig utredning om säkerhet på skolgården) står det: ”Om personal misstänker eller vet att brott har begåtts inom eller i anslutning till skolans eller fritidshemmets verksamhet ska polisanmälan vara huvudregel. Utredaren ska därför lämna förslag på hur en skyldighet att anmäla brott bör utformas.”
Det kan ju låta bra, klart att brott ska anmälas, liksom. Men det blir snabbt väldigt väldigt märkligt.

För många barn handlar skolan om att lära sig hur man fungerar i grupp, hur man hanterar sin ilska, sin rädsla. Hur man navigerar svåra sociala situationer. Hur gör man när man blir sårad, eller lämnad, eller förälskad. Vägen upp till fullvuxen är hos de flesta kantad med misstag, test av sådant som slog fel. Som att inte vara beredd på att stenen man hivade iväg i ilska också skulle träffa en ruta. Eller säga något taskigt för att passa in.

Det flesta misstag är sådant som är fel men inte olagligt. Men förvånansvärt många saker skulle verkligen vara olagliga i en vuxen kontext. Att slå en kompis på käften för att han skrattade när han slog ut en på king eller att klämma en jämnårig på rumpan när man ska ta mat är båda saker som är uppenbart olagliga. Om det handlar om vuxna är det polisiärt. Men när det gäller barn är det faktiskt inte det. 

Det finns många barn som går igenom skolåren med oro för vad de där andra, de utåtagerande, högljudda, läskiga ska göra. De barnen behöver mötas, ses, och fångas upp. De behöver en miljö där de kan känna sig trygga. De behöver vuxna. Vuxna som har tid att både se dem som utsätts och dem som utsätter.. Men det är faktiskt inte polisen de behöver. Och när det gäller dem som utsätter är det nästan aldrig polisen de behöver, de heller.

De behöver mötas, ses, och fångas upp. De behöver vuxna. Vuxna som till skillnad från DN:s ledarredaktion kan skilja på att sätta gränser och högaffektivt bemötande, det vill säga: att skälla och gorma. Så finns det några några få fall, som faktiskt är polisiära. Men lämna för guds skull det till skolpersonalen och socialtjänsten att bedöma.