Yttrandefrihet betyder inte att vi måste tillåta mobbning av muslimer. Ett liknande resonemang i Tyskland under 30-talet ledde rakt in i progromerna, skriver Luka Vestergaard.
DEBATT. Det är ingen folkhemsskön bild av Sverige som sprids över världen just nu.
Följande har hänt: Två rättshaverister, en med tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige, tillika medlem i Sverigedemokraterna, och en dansksvensk nationalextremist och före detta juridikstudent, har tillåtits tillfoga staten hundratals miljoner i kostnader, satt grundvalarna för Sveriges långtgående antidiskrimineringslagar i gungning, lyckats locka in mången lagexpert på det bruna utedasset och där kidnappat allmänförståelsen av yttrandefriheten, utan att en enda person i ledande position hörts våga säga ”nej” eller ”stopp” eller ”vänta nu lite här”.
En föraktspandemi sprider sig i Sverige. Flera nya ansökningar om att bränna koranen varje dag. Ackompanjerade av myndigheters tystnad. Begreppet pinsamt är otillräckligt. Ord som kollektiv hjärntvätt eller moraliskt förfall passar mycket bättre.
Ett bokbål börjar alltid med att den första boken bränns.
De skriftbränder som i 30-talets Tyskland iscensattes av det nationalsocialistiska studentförbundet inleddes med att enstaka böcker förbjöds eller förstördes.
Studenter som eldar upp böcker måste vara den ringaste symbol på förakt för kunskap som någonsin existerat!
Men några av landets kloka herrar och damer – jurister, journalister och politiker, nu även från våra demokratiska ungdomsförbund – har uttalat sig självsäkert positivt om något slags ”muslimkränkandegrundlag” som tydligen ska ha tillfogats vår svenska lagkanon väldigt nyligen. De som likt päron och potäter blandat ihop mycket medvetna och välplanerade trakasserier mot religiösa minoriteter med intentionerna för yttrandefriheten samtidigt som de tycker att de själva låter mycket rimliga och förnuftiga måste vara både kunskapslösa och historielösa, kanske ryggradslösa.
De tycks vara många till antalet.
Tragiskt nog påminner de hemtama resonemangen som serveras oss, som alltid litar på det myndighetspersoner säger, om något sanslöst mycket värre. Pogromerna mot judar som kulminerade i den motbjudande kristallnatten november 1938 föregicks av åratal av trakasserier mot den judiska minoriteten — både som folkgrupp och som religiös minoritet — utan repressalier eller åtgärder från vare sig myndigheter eller experter.
Man anförde då också skälet Meinungsfreiheit. Ordningsmakten ansåg sig förhindrade att ingripa mot förföljelserna. Experterna talade, ansåg de åtminstone själva, till ”den tyska yttrandefrihetens försvar”.
Dessa första kunskaper om nazismens smygande framväxt ingår i varje svensk skolas läroplan.
Gör det vårt moraliska konto mindre övertrasserat, kan det kategoriseras mindre som ett bokbål, bara för att några förargelseväckande islamofober eldar en koran åt gången istället för det riktigt stora antal koraner som redan har bränts samtidigt? Resultatet blir ju det samma; Sverige framstår mer som en okunnig, omogen och ociviliserad nation som inte ens förmår skydda sin egen befolkning från öppen gatupennalism eller kränkningar av den i FN ratificerade religionsfriheten.
Bokbränning har alltid varit en avskyvärd handling för att ta avstånd från demokratiska grundlagar som yttrande-, tryck- och trosfrihet. Det har aldrig varit ett sätt att värna den kunskapssökande dialogen. Det har alltid varit ett sätt att illvilligt singulera ut det mest värdefulla en folkgrupp eller troende gemenskap har för att föraktfullt avhumanisera dem, och kränka värdet och existensberättigandet.
Det är just därför det är i Mellanösterns diktaturer, kommunistrevolutionens Kina, under etniska rensningar, som i Bosnien eller Kambodja, med flera, som vi hittar alla exempel på bokbränning. Och nu i Sverige.
Tydligen räcker det inte med sådana tankeställare, för vi måste skicka det sunda förnuftet på organisatoriska omvägar och statliga utredningar för att känna oss riktigt säkra och belåtna.
Det berättar om en nation som har förlorat mycket av det sociala självförtroende som en gång fanns.
Det har blivit farligt att vara svensk och äga någon droppe civilkurage i blodet när den territoriella tillhörigheten numera betingar att man inte bara ska och bör tycka att muslimmobbning i form av bokbränning är en grundlagsstadgad frihet, ja till och med en rättighet — utan också förväntas sprida ”det man hört någon annan säga att man borde tycka eller anse” i radio, tidningar och teve.
I många liberala och vänstersinnade medier trillar krönikörer och ledarskribenter rakt i den högerextrema fällan. Märkliga förstå-sig-på-fraser som ”vi måste värna rätten att bränna böcker som en självklar del av den svenska yttrandefriheten” hörs. Måste vi? Vem har sagt det?
Språkrör och representanter för alla partier sitter i utfrågningar och tar koranbränningen i försvar.
Alla verkar nicka instämmande. Som om våra moraliska kompasser helt har slutat fungera.
Epidemiskt smittar islamofobin just för att man tror att man värnar om något helt annat. Medan Danmark inför förbud mot ociviliserade handlingar som har som syfte att förakta alla troende grupper, lunkar Sverige på som om ingenting har hänt.
Istället dyker det upp nya förstå-sig-påare om det danska beslutet.
För att få stopp på den skenande föraktspandemin är Sveriges demokratihantering att leka lite med ord och sedan stoppa huvudet i sanden.
Som psykologiskt skolad kan jag drabbas av ett slags semantisk huvudvärk när jag hör och ser hur klokhet blivit dumhet i Sverige. Begreppsförvirringen är total, konformismen skrämmande.
En av de mest renommerade experterna på lagtexter har hänvisat till 1970 års yttrandefrihetsutredning, året då trosfriden omförhandlades i Sverige. Samtidigt undviker samme ”expert” att nämna att utredningskommitténs intention uttryckligen var att ”friheten att hysa vilken åsikt som helst i religiösa frågor är en rätt som bör skyddas”. ”Utsätts den enskilda människan för offentlig skymf på grund av sina religiösa åsikter eller blir föremålet för hennes religiösa tro utsatt för sådan skymf, bör samhället kunna ingripa”, skrev kommittén i sitt betänkande.
Få verkar ha koll på vad psykologin kallar för ”scapegoating”. Det vill säga ett primitivt mänskligt fenomen som innebär att ett majoritetssamhälle tror sig försäkra sin kollektiva framgång genom att projicera sina problem på minoriteten och antingen kasta det förargliga minoritetsobjektet, kanske en helig skrift, på lågorna eller skicka djur eller människor långt ut i den fientliga öknen, dränka dem i tjärnen eller tortera dem på torget.
Man betraktar sig själv som ett offer och därför vill man göra offer av andra.
Scapegoating, syndabocksmetodiken, har gjorts lika aktuell i dag som den var förr, mycket på grund av koranbränningarna som oreflekterat stöds i yttrandefrihetens namn. Vi tror vi har en modern förståelse när vi istället blivit primitivare.
Vi behöver inse att vi som människor tyvärr inte går fria från att låta oss luras av frihetsutsagorna när de bär på ett hatiskt innehåll. Själva den högerextrema agendan är att skapa en falsk motsättning mellan grupper och religioner – med målet att förändra våra grundlagar och göra dem oigenkännliga så till den milda grad att trakasserier mot det främmande ska vara tillåtet utan invändningar.
Samma slags psykologiska ursinne som låg till grund för den medeltida jakten på häxor, Salemrättegångarna eller förföljelsen av judar.
