I tiotusentals år har vargars avkomlingar räknats som människans bästa vänner och medhjälpare, skriver Maria Ljung. Men på 1800-talet var vargen nära utrotning. Sedan har vargstammen sakta börjat växa – och nu vill människan ha bort den igen. Varför? frågar hon sig.
DEBATT. Man brukar prata om Sverige som ett naturälskande land. Som bryr sig om både tama och vilda djur. Som är stolta över våra olika naturlandskap och hur de ser ut. Men det är inte så.
Sverige har en landsbygdsminister, Peter Kullgren (KD), som lägger väldigt mycket tid och kraft av sin arbetstid på att samla beslutsfattare och myndigheter i hur vargstammen ska minimeras till ett antal som inte är livskraftigt.
Sverige har kommunpolitiker som röstar för vargfria kommuner. Nu i veckan stödde socialdemokrater och moderater en SD-motion om just detta i Linköpings kommun.
Vargen, sedd ur ett historiskt perspektiv i Sverige: Det var troligen för 15 000–30 000 år sedan som vi tämjde de första vargarna i Sverige och fick hjälp med att vakta och jaga tillsammans. Vi gjorde dem till våra husdjur, för att vi behövde dem.
1827–1839 dödades 6 790 vilda vargar i Sverige. Bara i Stockholms län dödades 271. Under de följande tjugo åren 1840–1860 skedde sedan den snabbaste nedgången i vargstammen. De sista vargarna trängdes upp i fjällkedjan i norr och på 1960-talet ansågs vargen i princip vara utrotad i Sverige.
Den första föryngringen i den nyetablerade vargstammen skedde år 1983 i värmländska Nyskoga. 1990–1991 vandrade ytterligare en finsk-rysk varg in i landet och ända fram till år 2008 härstammade alla vargar i Skandinavien från dessa tre vargar. Allt detta vet forskarna säkert genom genetiska analyser av vargarnas dna.
Men nu igen har den beslutsfattande människan fått ett ryck att vargen måste bort igen. Är det storhetsvansinne, dumhet, kortsiktighet eller ren populism som ligger bakom detta?
