1 mars börjar lodjursjakten, men få svenskar känner till att omfattande organiserad jakt förekommer på vårt enda vilda kattdjur. Varför ska det jagas överhuvudtaget, och ska Sverige vara ett land man åker till för troféjakt?

Redan innan sista vargen är skjuten i den rekordstora vargjakt som väckt stor uppmärksamhet utomlands, planeras nästa naturfientliga jakt på ett fridlyst djur i Sverige. Nu är det lodjurets tur. Detta skygga kattdjur, som nästan ingen ser, orsakar marginella skador på tamdjur (46 får togs av lodjur 2021 enligt Viltskadecenter).

Det är också ett mycket populärt djur. 97 procent av alla svenskar har inget emot att vi har lodjur i våra svenska skogar, 80 procent uttrycker till och med att de ”tycker om eller tycker mycket om” att det finns lodjur i Sverige. (Attitydundersökning stora rovdjur, Statens Lantbruksuniversitet 2021.)

Lodjursstammen är mycket liten i Sverige, Finland har dubbelt så många. Lodjuren är också en art som förökar sig långsamt. Honan får sällan fler än 2–3 ungar och många stannar hos mamman över ett år, om hon inte skjuts under jakten i mars. Att gå med sin mamma en längre tid ger bättre förutsättningar för att lära sig överleva på egen hand i framtiden. Trots det dör ofta hälften av ungarna innan de nått vuxen ålder. Dessutom är den svenska stammen isolerad, vilket ökar risken för inavel och sjukdom. Sammantaget gör dessa faktorer lodjuret extra sårbart för jakt. Att jakten dessutom pågår mitt under lodjurens parningstid borde göra den än mer ifrågasatt.

Troféjakten uppmärksammas inte

Att lodjursjakt överhuvudtaget bedrivs i ett land som säger sig ta natur- och miljöfrågor på allvar, är skamligt. Varför får det hända? Svaret stavas jaktlobbyn. Lodjuret konkurrerar med jägarna om deras byten: klövviltet. För många är det också ett spännande djur att jaga, bara för nöjes skull och för att få en trofé. Är förklaringen till att lodjursjakten får fortsätta år efter år att endast ett fåtal svenskar är medvetna om att den förekommer?

Redan innan alla länsstyrelser fattat beslut är årets lodjursjakt rekordstor. Hittills (25/1) är det klart att 167 lodjur ska skjutas, att jämföra med 125 förra året. Vi avslutar alltså den internationellt fördömda vargjakten med att inleda ännu en rekordstor jakt, nu på lodjur. Enligt vår mening är detta bara till för att tillfredsställa förhållandevis få svenska jägare. Dock kom förra året över 250 utländska troféjägare till Sverige enbart för att skjuta våra svenska lodjur (Naturvårdverkets statistik 2021). Ska Sverige verkligen vara ett land som man reser till för att bedriva troféjakt?

Viktigt för biologisk mångfald

Lodjuren har en viktig ekologisk roll i naturen. De håller stammarna av klövvilt starka och friska genom sin selektion av bytesdjur, främst rådjur, men även dovhjort och kalvar av kronhjort. Klövviltet har på senare år ökat rejält, med skador på skog och lantbruksgrödor för mångmiljonbelopp som följd. Även antalet trafikolyckor med klövvilt har ökat markant.

Lodjursjakten är alltså inte bara olyckligt ur ett ekologiskt och etiskt perspektiv, utan även kontraproduktivt ur samhällsekonomisk synvinkel. Är denna eftergift till jägarorganisationerna som inte vill ha konkurrens om viltet, men gärna spännande troféjakt, det Sverige vi vill ha i dag?