”Karen” är en väldigt speciell människa. Hon angriper barn som säljer lemonad och välter deras lemonadstånd. Hon hejdar afroamerikanska familjer och påstår att deras barn har stulit hennes mobiltelefon. Hon blockerar garageutfarter av det enkla skälet att föraren inte är vit. Hon snattar och skyller på den mexikanska kassörskan. Hon börjar slåss ombord på flygplan, trakasserar flygvärdinnor och medpassagerare. Hon kör rakt in i fredliga marscher för lakotaindianer och skriker åt dem att åka tillbaka till sitt eget land. Hon vägrar att flytta på sig när det kommer en rullstol. Hon kör onykter, påstår att hon har rätt till det och hotar poliserna med att ringa till Trump. Hon käftar emot i domstolarna och får fängelsestraff – straff som blir allt längre eftersom hon inte begriper att hon ska hålla tyst när domaren talar.
”Karen” är vit, hon har rättigheter och hon kan inte begripa vad som håller på att hända med hennes förlovade land.

”Karen” har blivit en nedsättande term för en vit kvinna som anser sig ha befogenheter utöver vad som är juridiskt och socialt accepterat och vars egna rättigheter överskrider och åsidosätter andras. ”Karen” är inget nytt fenomen, i afroamerikansk kultur finns en lång tradition att ge ”besvärliga” vita kvinnor ett kollektivt, generiskt namn. Hon dyker upp som ”Miss Ann” efter inbördeskriget, under 1900-talet som  ”Cornerstore Caroline”, ”Barbecue Becky” och ”Permit Patty”.

Hennes offer rör sig ofta om amerikanska minoriteter och eftersom en ”Karen” har verklighetsfrämmande föreställningar om sina egna rättigheter, hamnar hon förr eller senare i ändlösa käbblerier med poliser, flygsäkerhetspersonal eller domare – och förekommer därför flitigt på Youtube. Det är en skrämmande samling videoklipp.

”Karen” är inte sällan en anhängare av Trump, men liksom hos honom är rasismen inte hennes huvudnummer. Rasismen kommer i par med hennes milt sagt förvrängda världsbild. En ”Karen” verkar mest vara förtvivlad över att hennes värld har blivit så komplicerad. Den är full av andra människor, en växande skara människor med samma rättigheter som hon själv.

Det handlar inte alls om så kallat ”white trash”, inte heller tycks det vara ett klassfenomen. Vad som utmärker en ”Karen” är snarare hennes förmåga att leta sig in i alla sociala sammanhang – något som Carina Rydberg så insiktsfullt beskriver i sin senaste roman Vitt slödder.

Några skribenter har redan diskuterat om termen är sexistisk och rasistisk, andra menar att det inte ens går att tala om misogyni eftersom termen skildrar en viss typ av kvinnor, precis som vi har motsvarande kollektiva termer för en viss typ av män. Tidskriften Time går ett steg längre i sin analys och menar att fenomenet ”Karen” associerar till: ”… en viss typ av rasistiskt våld som vita kvinnor har anstiftat i århundraden – ett långt och oroande arv bland vita kvinnor som beväpnar sitt upplevda offerskap.”

Visserligen förtjänar hon uppmärksamheten på Youtube, men ändå skäms jag över att ta del av den. Det bor ett vitt slödder inom oss alla. Det är en kamp vi alla måste ta, annars kan det sluta illa.