DEBATT. I ett uttalande till utrikesminister Ann Linde den 15 juli 2022 protesterade Amnestygrupp 22 Ängelholm emot utlämningar av PKK-flyktingar till Turkiet. Det har lett till anklagelser om att detta skulle skada Amnesty, något som har upprört oss.

Samtidigt ser vi hur Amnesty International mitt under brinnande krig lägger fram en rapport som tveklöst gynnar den ena sidan i konflikten. Organisationens chef i Ukraina, Oksana Pokalchuk, har som en följd av detta lämnat sin post.

Amnesty har sitt eget reglemente i detta fall och följer en praxis som i bland är verklighetsfrämmande. I det första fallet skulle tillstånd först ha erhållits från den svenska sektionen. När inget sådant kom i denna synnerligen akuta situation, när regeringen säljer ut kurdernas mänskliga rättigheter, kände vi oss tvungna som människorättsförsvarare att agera.

Uppmaningen till styrelsen i Stockholm hade alltså inte fått något resultat. Ett par månader senare har fortfarande ingen reaktion på utlämningarna, utförda eller planerade, synts till – med undantag för några kritiska ord i Ulf B. Anderssons ledare i Amnesty Press den 23 juni.

Är det så att Nato-medlemskapet väger tyngre för Amnesty än kurdernas mänskliga rättigheter? I så fall fungerar Amnesty som ett statligt ämbetsverk.
Eller så beflitar organisationen sig om att spela neutral och blundar för verkligheten.

I båda fallen ser vi hur byråkratins dominans leder fel till förfång för demokrati och verklighetsförankring. Kravet på diplomatisk återhållsamhet hos lokalgrupperna tycks inte gälla centrala instanser.

Uppenbart är att styrelsen inte representerar aktivister i lokala basgrupper utan har blivit sammansatt genom kooptering, det vill säga styrelsen har kompletterat sig själv genom att välja ut och kalla lämpliga personer.

Att så många aktiva på basplanet accepterar denna stränga centralism är beklämmande. Det är en modell som är oförenlig med demokratiska ideal. Vi behöver en öppen debatt om Amnestys mål och medel.