Den brännheta solen gassar över staden Mhamdi i norra Tunisien. Temperaturen närmar sig 46-gradersstrecket då Mediouni Faouzi, samordnare för en stor jordbruksorganisation i regionen Ben Arous söder om huvudstaden Tunis, berättar om livsmedelskrisen i landet, som är en av följderna av Rysslands anfallskrig mot Ukraina.

— Vi importerar runt 30 procent av vårt utsäde från Ryssland och Ukraina, och mycket gödningsmedel också, säger han.

Ökenvindarna drar in som pustar från en öppen ugnslucka. Solen steker obarmhärtigt människor och marker, som för att bevisa Tunisiens tuffa odlingsförhållanden och dess beroende av matimport från andra länder.
Vädret spelar en mycket stor roll när det gäller säsongerna. Regeringen försöker göra sitt jobb, och resten är upp till Gud, säger Faouzi.

— Många länder i Nordafrika och Mellanöstern importerar den största delen av sitt behov av bland annat vete, solrosolja och andra jordbruksprodukter från Ryssland och Ukraina, med sina bördiga åkermarker. Bland annat Tunisien får 39 procent av sitt vete och 57 procent av sin majs från Ukraina – och hela 62 procent av sin solrosolja från Ryssland, enligt statistik från FN.

Markant högre priser

Den ryska invasionen av Ukraina har därför lett till brist och markant högre matpriser i det lilla nordafrikanska landet, precis som på många andra håll.
För att lösa den svåra situationen har den tunisiska regeringen bestämt sig för att landet ska öka den egna produktionen.

I april i år sjösattes ett program för att ge bönder tillgång till bra utsäde, teknisk assistans och lån med statsstöd. Dessutom har satsningar aviserats för att utöka dagens knappt 1,5 miljoner hektar mark för spannmålsodling i Tunisien till 2 miljoner hektar. Merparten kommer att odlas med vete. En värdefull åtgärd, inte minst då tunisierna äter näst mest pasta – 17 kg per person och år – i världen efter Italien.

— Vi odlar 23 procent av vårt behov av vete lokalt. I år hoppas vi kunna nå åtminstone 70, 80 procent av behoven, säger Faouzi självsäkert.

De senaste årtiondena har Tunisiens veteproduktion fluktuerat kraftigt. Särskilt klimatförändringen har gjort att årsmedeltemperaturen ökat i landet, med ännu sämre odlingsklimat som följd. Vete kan bara skördas en gång per år, med sådd i november och skörd runt juni varje år.

— Normalt sett erhålls cirka två ton vete per hektar, men i de bördigaste områdena kan man få hela nio ton, berättar Faouzi.

Satsar på forskning

För att främja det inhemska jordbruket inrättade regeringen i Tunis redan 2020 ett institut för jordbruksforskning, samt ett system med ”pionjärbönder” som bland annat får utbildning i moderna jordbrukstekniker.

En av dem är Mohamad Tharer Ouni, som också är verksam i Ben Arous-regionen. Han försöker odla rapsolja i stället för solrosolja, som i stor utsträckning behöver importeras från just Ryssland och Ukraina. Men satsningen innebär också rejäla utmaningar i ett torrt och varmt land som Tunisien.

— Ibland har vi 10-15 dagar utan regn, och kan förlora 30-40 procent av skörden, säger han.

För att avlasta bönderna går den tunisiska staten in och säljer utsäde och gödningsmedel till bönderna till mycket förmånliga priser. Efter skörden köper också staten upp en stor del av de grödor som odlats fram av pionjärerna. De investeringar som krävs finansieras med hjälp av förmånliga lån.

— Vi kan också skjuta upp våra lån om vi inte kan betala tillbaka. Men staten har kontrollanter som ser till att vi åtminstone har försökt odla, säger Tharer Ouni.

För svag stat?

Många bedömare anser att den tunisiska staten alltför länge varit för svag för att möta landets stora utmaningar. Svagheterna anses ha spelat president Kaïs Saïed – en teknokrat utan tidigare politisk erfarenhet – i händerna.

I uttalat syfte att skapa ordning och reda upplöste nämligen Saïed förra sommaren den dåvarande regeringen, frös parlamentet och bytte ut premiärministern. Och i år snabbutlyste han en folkomröstning som skulle ge honom ännu mer makt som president.

Åtgärderna har sedan dess kritiserats skarpt av omvärlden för att vara antidemokratiska och leda Tunisien i fel riktning. Frågan som nu ställs är om den sista överlevande demokratin från den arabiska våren 2011 också håller på att återfalla till diktaturens grepp.

Imène, som är ute och handlar på marknaden – souken – i centrala Tunis, bor till vardags i Frankrike men är på besök i sitt gamla hemland. Hon tycker att regeringen är korrumperad.

— Det är en diktatur, fast modern. Vi röstade på presidenten tidigare, men ångrar det. Det är sämre nu i Tunisien nu, säger hon.

Fezhattar och meloner

Här i de gamla marknadskvarteren, där alltifrån fezhattar och vattenmeloner till medicinalväxter och söta bakverk finns till försäljning, märker många besökare av de högre priserna, även om området trots allt fortfarande är välbesökt.

— Vi hade problem redan före kriget, före covid. När covid kom, och när sedan kriget kom, ökade bara problemen ännu mer, bekräftar parfymförsäljaren Chokri Ben Ammar framför sitt stånd med flaskor med jasminessens, patchouli och annat.

Imène jämför med affärerna i Paris och konstaterar att mycket numera saknas på mathyllorna i Tunisien.

— Det är brist på solrosolja, socker, mjöl, mannagryn. Ris är samma sak – man måste leta överallt för att hitta rätt sort, berättar hon innan hon hastar vidare genom soukens gränder och prång.