”Imponerande att i Iran se en äkta feministisk revolution mot ett verkligt patriarkat!”, skriver högerdebattören David Eberhard och tar täten för den svenska högerns fetischerande av allt från kurdiska kvinnor på fronten mot IS till afghanska kvinnors kamp mot talibanerna. Dessa modiga kvinnorna är den svenska högerns politiska rekvisita. Det är också den enda kvinnokampen de kan hylla eftersom udden är riktad mot ickevita män från rötter i kulturer som de föraktar. 

Häromdagen hörde jag en traumakirurg berätta att hon ser allt dumt en människa kan göra på fyllan, men jag inser nu att den som som vill toppa den omdömeslösheten bör läsa en borgerlig ledarsida.

De låter som feminister när de talar om Jîna Amini som mördades av Irans rasistiska patriarkat eller Fadime Şahindal som mördades i den maskulint kodade hederns namn i Uppsala eftersom de kan vända det mot män med rötter i kulturer och länder som de föraktar. Den enda gången de erkänner att förtryckande strukturer finns är när bruna kvinnor kämpar mot bruna män, oavsett om det är i Sverige eller Iran, för då kan de styra bort samtalet från de svenska, vita, välbärgade männen högst upp i strukturpyramiden.

De har en stor förkärlek för kvinnor med invandrarbakgrund i Sverige som kämpar mot hedersvåld eftersom de slipper försvara den vita majoritetsmannens roll i patriarkatet, och de ställer gärna menskonst i Majorna mot stening av kvinnor i Mellanöstern och balkongflickor i orten.

Syftet? Att bevisa att svenska vita män inte har något att skämmas för. 
Eberhard och det högerkonservativa tankegodset ställer kvinnors kamp i olika kontexter mot varandra för att förminska kvinnors utsatthet i Sverige, en grupp som vita majoritetsmän tydligen är förövarimmuna mot. För dessa handlar det inte om ett genuint engagemang för att stoppa kvinnornas utsatthet eftersom de endast drivs av förövarfokus.

De höhö:ar gärna när Bianca Kronlöf beskriver sin våldsamma relation och våldtäkt – föreställ er deras reaktion om en brun man, som inte är högerkonservativt profilerad, hade avfärdat och hånat en vit kvinnas trauma. Eberhard hade plockat snubben på fjädrar.

Uttrycket Jimmie-moment beskriver ögonblicket när någon med snäv förståelsehorisont stöter på något i samhället, en kvinna i burka eller en sikh som firar diwali eller något annat som sticker i ögonen på folk, som får dem att tänka ”det blir fanimej SD i nästa val”.

Att högerkonservativa får sina Gudrun Schyman-moment när de tittar runt i världen eller på bruna hedersmördare i Sverige ser vi hela tiden, men de vägrar att visa med sin röstsedel att de menar allvar, eftersom gal-feminismens udd är vänd mot dem själva.

Att bry sig om kvinnorna som står på fronten mot den vidriga regimen i Iran och deras rätt till samma resurser och representation är fint, men den högerkonservativa fållan saknar intellektuell hederlighet eftersom de kämpar mot fokusförflyttning från de bruna männens förtryck till maktfullkomliga män över hela världen.

Vilken sida hade de valt om de själva levde i länder som Iran?