Vattnet i duschen var inte varmt. Först kom det inget vatten alls, sen sörplade det till och duschmunstycket började frusta ut små iskalla skvättar. Sen kom ett sörplande ljud igen och Freddy glodde ilsket på den. Nisse konstaterade att den behövde lite tid för att komma igång. Man kunde resa i tiden och överge jorden, men inte …

– När vi kommer hem ska vi gå på simhallen, sa Nisse. Du kommer att gilla bubbelpoolen.

– Hem vart? sa Freddy.

– Till folkhögskolan. Eller till mina föräldrar.

– Om det den där rösten sa betyder det vi tror, då är vi fria från Himmelska friden nu! Hajar du det, Nisseliten?

– Jag tror det. Det lät väl så. Liksom, tack för kaffet, nu släcker vi.

– Men hajar du? Då kan vi göra vad vi vill!

Nisse spelade upp den elektroniska rösten i huvudet igen. Tänk om de hade missförstått? ”… fokusera mer på vår kärnverksamhet. Jag vill kommer att tacka mina tillfällen tack vare detta. Du har tjänat oräkneliga summor pengar för vår framgång.” Automatöversättningen verkade ha gått bakåt de senaste trehundra åren. Men det kunde inte gärna betyda nåt annat.

– Ja, då kan vi göra vad vi vill, sa han.

Han hade satt Timebanditen på laddning, men det var inte som att han tänkte dra hemåt i kväll. Först skulle intervjun med Max bli klar och publicerad. Det kunde nog ta ett par dagar till, och sen … Han gillade ju att vara på Bio Kios redaktion. Det var lätt att leva i Kio även när det var halvmörkt och småkallt – inte bekvämt precis, men vänligt och okomplicerat.

Men det var klart att han ville hem nån gång. Han torkade sig på en trådsliten frottéhandduk som han tog ur ett skåp och klev i kläderna. Freddy stod och såg på honom, och det var som om Stilla havet hade betraktat honom, tänkte han. Överväldigande.

När de lämnade gästhuset kom några grannar bärande på smutstvätt i stora kassar.

– Går den nu? frågade en mager man i keps med öronlappar och nickade mot tvättmaskinen.

– Nja, det är bara kallvatten i duscharna i alla fall, sa Freddy.

Mannen nickade igen, och så fortsatte de in. Nisse hade pratat med honom en gång tidigare men inte frågat vad han hette. Han kom utifrån, var uppvuxen i vildmarken, men kom till Kio på vintrarna ibland för att sova bekvämt och se lite folk. Sen gav han sig av. Fast han stannade längre för varje år, sa han.

Det var så ljust överallt. Eller snarare hade det varit halvmörkt så länge att hela Kio nu verkade bada i ljus. Mellan några träd i parken hittade de ett litet matställe som serverade nudlar och satte sig där med varsin skål.

Det dröjde inte länge förrån Freddys arbetskamrater från sjukstugan kom och ställde sig med armbågarna på staketet och pratade. De trodde att hon och Nisse skulle veta något om attentate

– Vet ni nåt om det här? sa Elvis och svepte med handen.

– Det var nåt med Himmelska friden och Xpan-projektet, sa Nisse. Jag menar, vi var på mötet som ni. Vi vet lika mycket.

– Ursäkta då. Kommer inte ni från Xpan? sa Elvis.

Susann sa att det fanns flera teorier om varför Himmelska friden stängde av delar av Xpan-projektet. Enligt en av dem var det på grund av att resurserna inte räckte till. En sa att det var mer lönsamt att exportera till kamikazestäderna i öster. Alla verkade ogilla den idén, nog för att Himmelska friden var riktiga nötter, men export till kamikazestäderna?

– En kamikazestad är … du vet, när klimatkatastrofen kom ville folk först inte tro det, sa Susann. En del ville aldrig tro det. De hade aldrig kunnat tro på nåt som kunde betyda att livet blev mer obekvämt för dem. Och sen när till och med de förstod ville de ändå inte förändra något. Vad som helst skulle vara värre än att ta hänsyn till resten av världen. Så de flyttade in i tomma städer …

– Tomma städer? sa Nisse. Förlåt, nu avbröt jag dig. Jag bara undrar.

– Tomma städer. Städer där människorna har tagit slut, Ibland på grund av strålning, ibland för något annat. Sönderskjutna städer som de byggde upp. Först kallade de sig den sista generationen, för de skulle inte ha några barn, berättade Susann. Men sen kom det barn ändå. De lever i lyx och det enda som är förbjudet är att ifrågasätta det. Det lär vara en fruktansvärd förödelse omkring dem.

Det var mycket snack också, sa Elvis. Ett rykte sa att höjdarna inom Himmelska friden hade skjutit ut sig själv och nu som bäst svävade runt i en raket och skrattade åt dem som var kvar. Inte så långt från sanningen, tänkte Nisse. Fast tvärtom.

Just då knastrade högtalarrösten till igen och sa att det nu var fem minuter kvar tills ”er Xpan-stad” skulle vara ”komplett och permanent avskuren” från infran och Xpan-systemet. Den poängterade att staden kvarstod i Global enlargement councils ägare och förväntades röra sig snabbt när den återhämtat sig. Sedan önskade rösten en trevlig eftermiddag.

Det blev mycket tyst. Sen började någon applådera, någon annan hängde på och till slut tycktes hela staden applådera. När ljuset slocknade och det lätta knastret i högtalarna bröts hade applåderna inte tystnat.