Regeringen meddelade nyligen att de sänker klimatbiståndet rejält. Motiveringen är att biståndspengarna istället ska gå till att ta hand om de flyktingar som kommer från Ukraina – vilket vi naturligtvis ska göra. Men den här omfördelningen av biståndspengar kan omöjligen ses som en rimlig väg att gå. Klimat- och miljöminister Annika Strandhäll försvarar beslutet med att Sverige fortfarande är ett av de länder som ger mest klimatbistånd per capita. Den argumentationen  ter sig tveksam. Att ge mest innebär bara att andra ger mindre, inte att Sverige ger och gör det som behövs. Strandhäll sa nyligen själv angående klimatmötet Stockholm+50 som hölls i helgen att ”vi måste öka takten” och att ”vi befinner oss i en akut klimatkris”. Hur kan det då vara ett rimligt besut att göra rekordminskningar av klimatbiståndet? 

Ytterligare en faktor i detta är Sveriges nyfunna upprustningsiver. Den 10 mars i år, inte långt efter Rysslands invasion i Ukraina men ungefär två månader innan det beslutades att Sverige skulle ansöka om medlemskap i Nato, meddelade regeringen att försvarsbudgeten ska höjas till 2 procent av BNP. Detta är också vad Nato önskar att alla deras medlemsländer lägger. I och med vår ansökan om medlemskap i Nato tillkommer nu även andra kostnader, eftersom ett medlemskap i Nato naturligtvis inte är gratis. Sveriges regering har alltså valt att lägga mer pengar på saker som dödar människor, och samtidigt sänka biståndet för det som räddar både människor och planet. 

Förstår regeringen inte vad begreppet ”kris” betyder? Det är inte så konstigt att gemene person nu återigen köar på flygplatserna när vi har makthavare som skickar så tydliga signaler om att klimatkrisen går att pausa när något annat kommer i vägen. Har vi inte lärt något alls av historien? Stockholm+50-mötet skulle fungera som uppföljning till det klimatmöte som hölls i Stockholm för 50 år sedan.

En grupp forskare skrev i samband med detta ett brev till jordens befolkning, där de ödmjukt inleder med att berätta vad som faktiskt blivit bättre de senaste 50 åren. Störst fokus läggs dock på det enorma arbete som kvarstår, och det är tydligt vilka som bör göra det: författarna av brevet skriver att de rikaste 20 procenten av jordens befolkning konsumerar 80 procent av världens resurser, och de rikaste 10 procenten släpper ut mer koldioxid i atmosfären än de fattigaste 50. 

Dissonansen mellan våra makthavares ord och handling blir närmast outhärdlig. Att sänka klimatbiståndet historiskt mycket – i synnerhet samma vecka som Sverige står värd för ett stort klimatmöte – är under all kritik.

Klimatkrisen är här, den är global, den är akut. Fler möten med fina ord kommer inte göra någon skillnad. Det är dags att vi, de rikaste av världens länder, tar våra egna ord på allvar. Steg ett är att omedelbart budgetera om klimatbiståndet så att de verksamheter som lever på det kan fortsätta frodas. Steg två är att öka det ännu mer, och samtidigt göra handling av alla de löften som i många år staplats på hög i den här frågan.