Riksdagen har röstat ja till regeringens förslag om skärpta regler för utvisning på grund av brott och den 1 augusti i år så börjar de gälla. Själva lagstiftningsarbetet har varit ett hastverk och det tog endast två månader från proposition till beslut. Skriver advokaten Karin Gyllenring, grundare av Asylbyrån i sin genomgång av den nya utvisningslagen. Hon fortsätter med att påpeka att det sannolikt har med det stundande valet att göra.
Bakgrunden till denna snabba handläggning kan möjlighetvis bottna i att det är valår och att våra politiker därav haft önskemål om att lagen ska träda i kraft innan själva valet. En risk när ett lagstiftningsarbete går så snabbt är att lagen inte är tillräckligt genomarbetad, vilket i sin tur riskerar att leda till en svårighet i tillämpningen av lagen när den sen träder i kraft.
Det går stick i stäv med det som vi kallar rättssäkerhet. Rättssäkerhet innebär att det finns en rättsordning som ger individen skydd mot övergrepp från samhället och andra individer, och att vi alla ska kunna känna rättstrygghet. I ett demokratiskt samhälle måste det finnas en så kallad juridisk trygghet och juridisk rättvisa.
De principer som rättssäkerhet bygger på är oskuldspresumtionen, proportionalitetsprincipen, förutsebarhet och allas likhet inför lagen. För att en demokratisk rättsstat ska kunna garantera mänskliga rättigheter som dessa principer, så krävs det bland annat fria val, oberoende och opartiska domstolar, god lagstiftning och förutsebar rättstillämpning.
Utvisning utgör ett större ingrepp för den som har rotat sig här i landet
När vi jurister tittar på en ny lag så är det oftast utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Lagar som tillkommit snabbt, exempelvis som en följd av ett politiskt spel, löper såklart större risk att inte leva upp till de principer som rättssäkerheten ställer.
Det är med dessa glasögon jag även tittat på skärpta regler för utvisning på grund av brott. En av delarna i lagändringen handlar om att det ska ställas högre krav på utlänningens etablering i det svenska samhället för att hen inte ska bli utvisad. I realiteten handlar det om en förändring av begreppet anknytning i 8 a kap. 2 § utlänningslagen.
För att förstå hur anknytning kommer in i bilden vid en utvisning, så kan tänka att själva utvisningsinstitutet bygger på en tydlig systematik. Det är två motstående intressen ska vägas mot varandra – Sveriges intresse av att utvisa personer som begår brott och den enskildes intresse av att inte utvisas. Tanken är att utvisning utgör ett större ingrepp för den som har rotat sig här i landet än för den som inte har utvecklat några band hit. Ju starkare anknytning till landet, desto allvarligare måste brottsligheten vara för att utvisning ska ske.
Det blir svårt att veta vilka omständigheter som ska beaktas när en person riskerar att utvisas.
När domstolen avgör om en person ska dömas till utvisning eller ej, så ska domstolen alltså göra en avvägning mellan skälen för utvisning och utlänningens anknytning till Sverige. I den lagstiftning vi har idag framgår tydliga exempel på vilka faktorer som får betydelse i den här bedömningen och lagen är väl inarbetad i praxis. Detta gör lagen relativt förutsebar.
I den nya lagskrivningen så tas både de vägledande exemplen bort och tidigare praxis förlorar sin betydelse. Båda dessa faktorer gör att det är svårt att få ett grepp om vilka omständigheter som ska beaktas och hur.
Om vi läser förarbetena till den nya lagen kan vi få dock få viss vägledning hur vi ska tänka. Här ställer jag mig dock tveksam till ett av de exempel som lagstiftaren vill att det ska tas hänsyn till vid bedömningen. Lagstiftaren menar att den omständighet att utlänningen har kvarvarande band till hemlandet kan tala emot anknytning till Sverige och svenska förhållanden.
Även om man har band till hemlandet kan man ha knutit an till Sverige
Att en person inte har kvar starka band till sitt hemland skulle kanske innebära att ett beslut om utvisning medför en större olägenhet än vad som annars skulle vara fallet. Det är däremot svårt att se hur band till hemlandet skulle kunna vara oförenligt med att utlänningen har anknytning till Sverige eller anses ha etablerat sig här.
Generellt kan jag se rimligheten i att följderna av en utvisning innebär en större olägenhet om en person vistats lång tid i Sverige än om personen endast vistats här en kortare tid. I den nya lagstiftningen har de gränsvärden som hänger samman med tid kategoriskt tagits bort när det varit möjligt. Dvs. när inte något av de internationella laginstrument som Sverige är skyldigt att respektera satt stopp för det.
Det finns många direktiv gällande utvisning i vilka det anges exempel på omständigheter som ska beaktas som skäl mot en utvisning. Exempelvis så har vi artikel 28 i rörlighetsdirektivet där det uttryckligen skrivs ut vilka omständigheter som kan beaktas till förmån för den enskilde, såsom tid i landet, ålder, hälsotillstånd, familjeband m.m. För att uppnå den önskvärda tydlighet och förutsebarhet i lagstiftningen som rättssäkerheten kräver, så hade det varit lämpligt med exempel på omständigheter som talar mot utvisning direkt i lagtexten.
Kravet för utvisning av den som vistats länge i Sverige tas bort och sänks i fråga om EES-medborgare
Vidare värnar inte den nya lagen om individens trygghet vid lång vistelse i landet. Syftet med ett permanent uppehållstillstånd är bl.a. att personen ska kunna känna en trygghet i sin vistelse i Sverige. Det är idag ganska högt ställda krav för att få erhålla permanent uppehållstillstånd i Sverige och ett sådant tillstånd bör inte återkallas utan mycket tungt vägande skäl. Att en utlänning känner sig trygg gällande möjligheten att få stanna i Sverige utgör en förutsättning för att kunna etablera sig här. Samma skäl gör sig gällande för de som vistats länge i Sverige. Jag ställer mig därför tveksam till att kravet på synnerliga skäl för att utvisa den som vistats i Sverige en viss tid eller vistas här med permanent uppehållstillstånd tas bort. Av samma skäl menar jag att det sänka kravet för utvisning av EES-medborgare och deras familjemedlemmar som har permanent uppehållsrätt kan ifrågasättas (se 8 kap. 14 § utlänningslagen).
En annan trygghetsaspekt gör sig gällande nu när förbudet mot utvisning av utlänningar som kom till Sverige som barn tas bort. De ändringar som gjorts i denna del lägger på barn ett stort eget ansvar för att integreras i det svenska samhället, trots att barnets integration i samhället sannolikt beror mer på barnets omsorgsgivare och på samhället än på barnet själv. Ändringarna kan därmed ifrågasättas ur ett barnperspektiv. Behovet för barn som kommit till Sverige att oavsett anledning kunna känna att de tillhör Sverige, och inte är här på prov, bör inte underskattas.
Sammanfattningsvis så menar jag att denna nya lag i vissa delar undergräver människors möjlighet till att känna den trygghet som är nödvändig för att kunna etablera sig i landet. Lagen kunde också på sina håll ha en tydligare lagskrivning för att stävja osäkerhet vid tillämpning, vilket i sin tur riskerar att leda till godtyckliga bedömningar. Att lagtexten inte är lika tydlig som innan riskerar även att det tullas på den förutsebarhet som rättssäkerheten kräver för att alla och envar tydligt ska förstå vilka omständigheter som blir avgörande vid domstolarnas bedömning när de ska döma till utvisning.
