Ibland ser jag med förskräckelse hur vänner hamnar i diskussioner med människor de trodde var likasinnade, men som betvivlar mina vänners renlärighet av det enkla skälet att de inte använder rätt termer, ställer fel frågor eller inte citerar rätt författare. På så sätt blir antirasisten fel sorts antirasist, antifascisten fel sorts antifascist och feministen fel sorts feminist. Det är en väg som till helvetet bär.

När det händer, och det händer dessvärre ganska ofta, kommer jag alltid att tänka på Botolf från Gottröra, en helt vanlig uppländsk bonde som gick omkring och funderade på saker och ting. Bland annat hade han funderat på det där med nattvarden och kommit fram till att prästerna måste ha fått det hela om bakfoten.

Det var lite riskabelt. Efter det fjärde laterankonciliet år 1215, då den så kallade transsubstantiationsläran blev kyrklig dogm, fanns det inget snabbare och säkrare sätt att hamna på kättarbålet än att förneka att hostian – nattvardsbrödet och vinet – fysiskt förvandlades till Jesu kropp och blod och allt som krävdes var att prästen gjorde en magisk gest och läste några rader på ett språk som ingen begrep. På 1300-talet kunde ingenting bibliskt vara en metafor. Vad kyrkan sade skulle alltid förstås bokstavligt – även det fullkomligt orimliga var en fysisk realitet.

Men den gode Botolf var praktiskt lagd och kunde bara inte tro på det där. År 1303 gjorde han hur som helst misstaget att berätta om sina funderingar för prästen där ute i Gottröra och från den dagen blev hans liv väldigt besvärligt.

Botolf kallades till förhör med ärkebiskopen i Uppsala, och när han förstod att man inte kunde knalla runt och säga sådana där saker, bad han om ursäkt och tog tillbaka allt han hade sagt. Han ålades botgöring i sju år, visserligen ett grymt och långt skamstraff, men det var bättre än döden. Och där hade berättelsen kunnat sluta. Botolf tog sitt straff och efter sju år kunde han i all högönsklig frid återuppta sitt liv och det enda som då skulle återstå av bråket var ett upprörande men avklingande minne.

Men ingenting var glömt. Påskdagen 1310, då botgörelsen var över, bjöds han in till kyrkan. När prästen står där med brödet och vinet lurar han Botolf att erkänna att han fortfarande hyser kätterska tankar. 
Botolf förklarade att han trodde på Gud och att det bara var den där lilla detaljen kring nattvarden som han fortfarande inte riktigt kunde gå med på. Om brödet och vinet verkligen var Jesu kropp och blod, menade Botolf, så hade nog prästerna ätit upp Jesus för länge sedan. Och för övrigt var det väldigt dumt att äta upp någon.

Botolf från Gottröra, denne ”Djävulens lem”, dömdes som kättare och överfördes år 1311 till den världsliga rättvisan, där kättare i normala fall dömdes att brinna på bålet. Om det verkligen blev så i Botolfs fall vet vi inte, men han förtjänar någotn slags återupprättelse.