Snart har två månader gått av den iranska revolutionen. Av allt att döma verkar detta vara den vändpunkt landet länge behövt. Trots ständiga repressalier från staten fortsätter folket gå ut på gatorna och protestera. Försök har gjorts för att stänga ner internet och därmed förhindra att folkets röster kan nå ut och berätta om en annan verklighet än den som regimen vill att vi ska se.

Trots detta har såväl filmer som olika vittnesmål kunnat spridas via människorättsorganisationer och i sociala medier. Otaliga namn på vuxna och barn som torterats, fängslats eller avrättas för ”brottet” att protestera mot regimen har kunnat radas upp.

Samtidigt har västerländska medier haft otroligt svårt att förhålla sig till mixen av information. Ska de tro på Amnesty eller ska de okritiskt publicera vad regimen själva säger? Resultatet har blivit en märklig mix av artiklar som å ena sidan redovisar regimens många brott mot mänskliga rättigheter men å andra sidan ”avslöjar” människorättsorganisationers rapporter som falska, för att iranska regimen säger att det är så. Jag kan inte låta bli att förundras över denna ambivalens, för det är ju inte så att Iran är det enda totalitära styre som existerar just nu?

Extra tydligt hur svårt det varit för västerländska medier att bevaka den iranska revolutionen blev det ändå i helgen, när media den 4 december lät meddela att Iran gått ut med att den kraftigt kritiserade sedlighetspolis, vars mord på Jîna Amini blev startskottet för revolutionen, nu ska avvecklas.

Ett knappt dygn senare fick media pudla och förklara att ett missförstått skett. Polisen skulle inte avvecklas utan det som sagts är att polisen varit mindre aktiv senaste månaderna. Vilket inte är speciellt märkligt när andra delar av polisen och militären fått i uppgift att trycka ner protesterna med full kraft. Sedlighetspolisens arbete har helt enkelt inte behövts på samma sätt.

Det var alltså inget isolerat för svenska medier att rapporteringen blev så här, stora nyhetsbyråer i Europa och Nordamerika rapporterade på samma sätt. Likaså har kritiken mot den låga bevakningen av revolutionen riktats mot väst som helhet, med demonstrationer i många länder. Frågan är om vi blivit så självsäkra i den västerländska bubblan av demokrati att vi inte längre förstår mekanismerna hos diktaturer, fascism och totalitära styren? Svaret verkar vara ett rungande ja, både i hur bevakningen av diktaturer ser ut, men också på hemmaplan där fascisterna i SD är Sveriges näst största parti som …