Att skriva ordet kommitté är för mig en flashback till ett trauma. Och jag tror att det gäller många exiliranier. ”Komite” var vår beteckning på Islamiska revolutionens kommittéer, 1980-talets motsvarighet till dagens så kallade moralpolis. Det var en ordningsmakt som verkade direkt under inrikesministeriet med aggressiva, hotfulla och beväpnade män som patrullerade runt i blåa skåpbilar för att se till att moralreglerna efterlevdes.

De fanns överallt, även i Bojnourd, den lilla stad vi bodde i. De brukade identifiera och göra razzior i hus där det varit könsblandade fester, och skicka folk till fängelset för att piskas och avtjäna sitt straff. Det var så många bröllopsfester och födelsedagskalas som slutade med att några hamnade i fängelse.

Oron för mina förläldrar sitter fortfarande i kroppen; att kommittén skulle gripa min mamma för ”dålig hijab” och ta henne ifrån mig, att min pappa skulle misshandlas av dem, som en kompis pappa som hade slagits med en gevärskolv och skadat sig allvarligt. Det var kommittén som så småningom förvandlades till det som vi kallar ”moralpolisen”.

Miljarder pumpades in i detta organ för att bland annat kontrollera kvinnors klädsel och rörelse. Detsamma gäller dagens moralpolis. När jag var i Iran så innebar det fara för kvinnor att ens röka på allmäna platser, något som kunde fånga moralpolisens uppmärksamhet. Med detta vill jag säga att kontroll över kvinnors kroppar och rörelse är en del av regimen. Obligatorisk hijab har varit en grundpelare för den och det som de själva kallar ”den röda linjen”, alltså den gräns som inte får överskridas.

Döden på Jina Amini var bara ett exempel på detta. Och det är därför regimen har använt sin propagandamaskin utomlands för att förminska och till och med förneka moralpolisens förtryckarkraft. Och igår och idag möttes Sverige och omvärlden av ”nyheten” att moralpolisen ska avskaffas. En bit av regimens propaganda som spreds av västerländsk media utan något kritiskt förhållningssätt och som fick oproportionerligt mycket utrymme på nyhetssajter.

SVT beskrev det som att regimen ”har svängt”, som att det bara är moralpolisen folket protesterar emot. Många iranska feminister suckade över nyheten. Många svenskar jublade över ”segern” och att det är ett steg i rätt riktning. SVT tog ordet från diktaturens mun och spred det som sanning, något som de aldrig skulle göra (med rätta) om Putin propagerade för sin sak.

Detta är så historielöst att man häpnar. Först och främst så har regimen kommit med dubbla budskap och lekt med ord om vad moralpolisen är och inte är. Mohammad Jafar Montazeri, Irans justitieminister, har själv gett motsridiga besked och påstått att det inte finns något som heter moralpolis i Iran. Han vidhöll att regimen aldrig kommer att backa när det gäller hijablagen. Det är ett faktum för oss feminister, och vi undrar hur svensk media kan ge missvisande rubriker gällande detta. Hijab är fortfarande lagstadgad och den som inte bär den begår ett brott.

Om det inte finns någon moralpolis så kommer det finnas andra organ för att kontrollera att lagen efterlevs. Och så länge Irans regim kvarstår, så kvarstår hijablagen. Obligatorisk hijab är så pass fundamentalt för regimen att de inte kan tänkas utan varandra. Den dagen hijab inte är obligatorisk finns det inte heller den islamiska regimen.

Faktum är att regimen använder alla sina krafter för att förtrycka folk och har inte resurser för att moralpolisen ska verka som förut. Det handlar snarare om vilket statligt organ som ska tilldelas ansvaret. Samtidigt känner jag onda aningar att det kan leda till att regimens civilklädda män och det som de kallar Imamens soldater ska ta detta ansvar på sig. Jag personligen välkomnar att svenskar engegerar sig i Iranfrågan, och detta inte av nationalistiska skäl.

Världen behöver mer solidaritet bortom gränser. Det har varit min önskan från revolutionens början att se fler nyhetsrubriker om Iran. Men samtidigt bör progressiva människor engegera sig i progressiva frågor och sprida nyheter som återspeglar folkets röster, inte regimens propaganda. Detta när Irans plats i FN:s kommission ska röstas för och att folk har planerat massiva demonstrationer och omfattande strejker de kommande tre dagarna.

Regimens ord tillhör inte de progressivas spelplan, utan det är nyheter om baluchiska feminister som kämpar mot både regimen och religiös fundamentalism i Sistan och Baluchistan, kurdiska kvinnors kamp, arabiska feministers uttalanden, arbetarnas strejker och mycket annat som förtjänar dessa platser. Jag har aldrig sett lika stor spridning av någon nyhet som den om avskaffandet av moralpolisen.

Det kändes som att svenskarna (och människor i väst för den delen) annonserade en seger utan att ens se på våra ansiktsuttryck, som om alla köpte regimens propaganda och nästa steg var att diskutera hur bra denna seger är och vad det innebär. I samma stund fick jag hundratals meddelanden från människor i Iran som uttryckte djup oro för att omvärldens uppmärksamhet har riktats åt fel håll, att omvärlden skulle sluta legitimera deras kamp eftersom ”regimen har backat”, att de skulle lämnas ensamma i vargens klor, och utmålas som hulliganer som bara vill förstöra och starta inbördeskrig (så som regimens apologeter brukar påstå).

Vad media i väst gjorde var ett stort misstag och totalt oprofessionellt. Jag sa i ett panelsamtal häromdagen att vi är så präglade av nyliberalismen att även vår solidaritet borde kunna mätas med exakta mått och att vi förväntar omedelbara effekter av vår solidaritet. Det som hände idag kändes som om ett behov av seger har varit stort och fick utlopp idag. Men solidaritet fungerar inte så. Kampen är lång och mångfacetterad. Vår solidaritet kanske inte kommer innebära sådana segrar som vi ville se idag. Men det ska inte stoppa oss. Vi kan fortfarande reflektera folkets röst, ignorera regimens ord och göra allt vi kan för de mest utsatta. För mig är det här en seger i sig: att träna på internationell solidaritet.