– Det är en fantastisk framgång. Nästan alla arterna ökar nu ganska snabbt, säger Tom Arnbom, val- och sälforskare, och ansvarig för havs- och polarfrågor på Världsnaturfonden (WWF).

Knölvalen var nere i bara 5 000 exemplar när läget var som värst på 1960-talet. Nu beräknas antalet till cirka 135 000. Sillvalen hade på 1970-talet minskat till 25 000 djur – i dag beräknas beståndet uppgå till 170 000 djur.

Till och med blåvalen – det största djur som har existerat på jorden – håller på att komma tillbaka, från en bottennotering på 2 000 individer i mitten av 1960-talet till en nuvarande population på runt 17 500 djur.

Kördes i botten

Samtidigt bör man hålla i minnet att det fortfarande är långt kvar till de ursprungliga nivåerna. De nio största arterna av bardvalar hade sannolikt en samlad population i oceanerna på drygt två miljoner individer före den storskaliga kommersiella valfångstens tid. När läget var som värst, efter att valfångstflottorna rensat haven, återstod knappt 80 000 djur, cirka 3-4 procent av den ursprungliga numerären.

Bottennivån nåddes vid lite olika tidpunkter för de olika arterna. De långsamma grönlandsvalarna, rätvalarna och gråvalarna var lättast att jaga och var nära att utplånas redan år 1900, medan knölvalen och de snabbare blå-, sill-, och sejvalarna jagades slut först under 1960- till 1970-talet.

Ett moratorium mot valjakt infördes 1986, och i dag har läget ljusnat betydligt. Men ännu är det för tidigt att hävda att bestånden återhämtat sig. I dag beräknas det samlade antalet av de nio arterna till cirka 467 000 individer. Det kan låta betryggande men är de facto inte mer än ungefär 22-23 procent av det ursprungliga antalet.

Största massakern

Problemet är att det tar lång tid för stora däggdjur att komma tillbaka när bara spillror återstår. Den storskaliga valjakten under hundraårsperioden från slutet av 1800-talet fram till 1980-talet var förödande för alla arterna. Totalt dödades över två miljoner valar mellan 1900 och 1999, inklusive 379 000 blåvalar och 874 000 sillvalar, enligt en beräkning i Marine Fisheries review. Flest togs av Norge, 177 255 blåvalar och 313 920 sillvalar.

Sanningen är att slakten på de stora valarna är den största massakern någonsin på vilda djur. Det har skjutits fler individer av vissa arter, som exempelvis bisonoxarna i USA på 1800-talet. Men räknar man biomassa slår valjakten alla rekord.

Fortfarande finns lämningarna kvar av valfångststationen Grytviken på ön Sydgeorgien norr om Antarktis. Där kan man beskåda harpunkanoner, anläggningar för att koka och lagra valolja, samt den väldiga stålränna som användes när de dödade valarna drogs upp på land och styckades. Gamla bilder antyder att hela viken färgades röd av allt blod.

Eufori

Därför är det inte förvånande att forskarna som upptäckte ansamlingen av valar i de antarktiska vattnen blev euforiska.

– Jag har aldrig sett så många valar på en plats förut. Jag var absolut fascinerad av att observera de massiva grupperna av de enorma djuren när de födosökte, säger Bettina Meyer, biolog vid universitet i Oldenburg i Tyskland och en av ledarna av studien, som publiceras i Scientific Reports.

Hon påpekar att valarna befann sig i ett område nordväst och nord om den antarktiska halvön som är känt från valfångstperioden som en plats med stora grupper av främst sillvalar. Enligt forskarnas beräkningar finns det periodvis cirka 8 000 sillvalar i detta begränsade område – en antydan om att den antarktiska populationen har ökat kraftigt på senare år.

Lever på krill

Orsaken till att valarna samlas just här är att det finns stora svärmar av små kräftdjur, krill, i vattnen vid halvön, vilket forskarna såg bevis på när granskade sina ekolod. Sillvalen, som är den största valen efter blåvalen, lever främst på krill. Enligt Tom Arnbom är arten på stark uppgång även i Arktis.

– Valarna gynnas av att havsisen dragit sig tillbaka på grund av klimatförändringen, säger han.

Ingen vet om valarna kommer att fortsätta att öka, eller om de har möjlighet att nå sin tidigare numerär. Det är än så länge oklart hur de kommer att påverkas på lite längre sikt av ett varmare klimat.

– Det enda som är uppenbart är att det för tillfället finns tillräckliga mängder av krill för att de ska kunna öka kraftigt, säger Arnbom.

Akut hotade

Ett problem är att ingen heller vet exakt hur många de var från början. Det har gjorts många försök till beräkningar av tidigare populationsstorlekar men siffrorna är mycket osäkra.

Det bör påpekas att situationen för valarna inte enbart är positiv. De flesta arter är på uppgång, men det finns två kraftiga undantag. De två rätvalarna på norra halvklotet, nordkaparen i norra Atlanten och stillhavsnordkaparen i norra Stilla havet, befinner sig fortfarande på utrotningens brant, trots att de varit skyddade sedan 1937. Populationerna av båda arterna är extremt små, cirka 350 individer i båda fallen, och ingen vet om de har någon möjlighet att återhämta sig.

– Jag misstänker att det är kört. Båda kommer nog att dö bort, säger Arnbom.