Deras krig är också vårt krig”. Så skrev DN:s chefredaktör Wolodarski på ledarplats den 20 mars 2022. Sedan kriget bröt ut i Ukraina har de svenska medierna, inklusive public service, fyllts av artiklar och nyhetsinslag där experter, politiker och militär larmar om att kriget utgör ett hot mot hela Europa – och Sverige. I samband med det har också frågan om ett svenskt Nato-medlemskap fått en central ställning. SVT Nyheter har direktsänt Försvarsmaktens återkommande presskonferenser med budskapet om att ett väpnat anfall mot Sverige inte längre kan uteslutas. Däremot har vi sett mindre av de Nato-kritiska rösterna, de som ifrågasätter en militär upprustning eller motsätter sig den svenska vapenexporten till Ukraina.

”Påverkar opinionen”

Samtidigt har den svenska opinionen för ett Natomedlemskap sedan kriget började, ökat rekordartat och nått upp till hela 49 procent. Men är det kriget som har påverkat opinionen, eller bilden av kriget och säkerhetsläget, så som det framställs i media?

Enligt Stig Arne Nohrstedt, professor emeritus i medie– och kommunikationsvetenskap vid Örebro universitet, har bristen på kritiska röster mot Natos expansion i media indirekt bidragit till det växande stödet för att gå med i försvarsalliansen.

– Rösterna som har varit för Nato, och pekat på att det skulle höja vår säkerhet, har varit de som har dominerat den svenska mediedebatten, medan de Nato-kritiska rösterna har varit betydligt färre. Det är ingen tvekan om att en dominerande okritisk hållning har bidragit till att opinionen för ett medlemskap har fått ett bredare stöd, säger Stig Arne Nohrstedt.

Även Svenska freds, som är en av de organisationer som tydligt markerar mot ett svenskt Nato-medlemskap, delar den uppfattningen. Vid sidan om de känslor som krig ger upphov till och den rädsla det har väckt hos många, tror Agnes Hellström, ordförande för organisationen, även att de Nato-vänliga rösternas dominans i media har påverkat opinionen.

– Nyligen lyftes exempelvis Jens Stoltenberg i en rad olika medier, där han förklarade att tiden mellan en svensk Nato-ansökan och ett faktiskt medlemskap kunde gå fort. Det är ett bra exempel på en nyhet som mer eller mindre konstrueras för att minska oron för riskerna med att Sverige skulle bli extra utsatt av att ansöka om medlemskap just nu.

Leder till spänningar

En säkerhet byggd på vapen, stridsflyg och bomber riskerar enligt organisationen bara att leda till större spänningar. Internationella samarbeten är viktiga för att långsiktigt jobba för hållbar fred, men militära sådana leder bara till ökad polarisering, menar Svenska freds.

– Det vi har sett under många år är att det har pågått en global upprustningstrend och även ökade spänningar. Parallellt med det har satsningar på diplomatiska verktyg prioriterats ned. Bygger vi säkerhet på det sättet, med det militära perspektivet, med avskräckning och upprustning som
säkerhetsmetod, riskerar det att leda till att fler krig bryter ut. Det innebär att normalläget i världen består av militära spänningar. En militärallians som Nato bidrar till att upprätthålla den normen, säger Agnes Hellström.

Även frågan om militär upprustning och vapenexport till Ukraina har varit högaktuell under de gångna veckorna. Den 28 februari beslutade Sveriges riksdag att det skulle skickas vapen till det pågående kriget i Ukraina. Det så kallade stödpaketet bestod av 5 000 pansarskott 86, 5 000 skyddsvästar, 5 000 hjälmar och 135 000 fältransoner. Paketet innehöll även ett direkt militärt stöd till Ukraina på 500 miljoner kronor.

För knappt två veckor sedan beslutades om ytterligare ett stödpaket, motsvarande 205 miljoner kronor. Vapenexporten har försvarats med argumentet att Ukraina ska ha möjlighet att försvara sin frihet. Att världens vapensystemtillverkare har skjutit i höjden på aktiemarknaden sedan kriget bröt ut, talas det dock mindre om. Dessutom beslutade regeringen – och riksdagens åtta partier – att det svenska försvaret ska snabbrustas. Målet är enligt regeringen att uppnå två procent av BNP, vilket är den lägsta nivå som Nato kräver av sina medlemsstater.

”Utdragen konflikt”

Svenska freds ser flera allvarliga risker med att skicka vapen till länder i krig.

– Ju fler vapen som tillförs en konflikt, desto större risk att civilbefolkningen drabbas mer, att konflikten blir utdragen och sprids. Samtidigt kan jag förstå alla som instinktivt ser det som det bästa sättet för Sverige att göra något – vilket hänger ihop med den militariserade normen som just nu dominerar. Men det finns inga snabba lösningar, vi måste använda en bred palett av metoder för att få stopp på kriget och våldet, säger Agnes Hellström.

Kan komma i annans ägo

En annan risk med att exportera vapen till krig är att vapnen byter händer, uppger organisationen. Och av allt att döma är det pågående kriget inte något undantag. Flera obekräftade uppgifter från krigets Ukraina pekar på att svensktillverkade vapen har hamnat i händerna på både ryska styrkor och ukrainska paramilitära grupper, som nazistiska Azovbataljonen. När Syre ställde frågan till insatschef Michael Claesson under en pressträff, svarade han att det ”aldrig går att utesluta” att vapensystem tas över av andra. Det är ”krigets natur och en risk man får vara beredd att ta”, sa Michael Claesson och tillade:

– De politiska beslut som ligger till grund för att vi bidrar med vapen till Ukraina innebär att vi överför vapen till den ukrainska regeringens kontroll. Och hur man väljer att disponera den gåvan eller det bidraget, det är ju faktiskt upp till de ukrainska myndigheterna.

Detta är inte första gången som Sverige exporterar vapen som används i krig. Men att officiellt skicka krigsmateriel till ett pågående krig och öppet uttrycka att detta görs med ändamålet att vapnen ska användas i kriget, underminerar möjligheten att medla fred mellan de inblandade parterna, menar Agnes Hellström.

– I Sveriges fall bryter det mot tidigare praxis om att inte använda vapenexport som ett utrikespolitiskt verktyg. Att skicka krigsmateriel till Ukraina kan försvåra våra möjligheter att vara en medlande, alliansfri part i det här läget, vilket har varit Sveriges styrka tidigare och där det verkligen finns en viktig plats att ta för att driva på för de diplomatiska lösningar som finns i det här kriget.

”Successivt närmat sig”

Hur förhåller sig då den svenska nyhetsrapporteringen till kriget? Kan vi utgå från att den är oberoende? Enligt Stig-Arne Nohrstedt, som tillsammans med sin norska kollega Rune Ottosen under flera års tid har analyserat nyhetsrapporteringen i Sverige och andra länder under krig, går det att se en tydlig förändring i den svenska konflikt– och krigsrapporteringen, från kalla krigets slut, fram till våra dagar.

När Gulfkriget utspelade sig 1990–1991, kunde forskarnase tydliga skillnader i perspektiv mellan rapporteringen i Nato-länderna Norge, Tyskland, Storbritannien och USA, jämfört med Sverige och Finland.

– Under det kriget hade den svenska rapporteringen ett mer kritiskt perspektiv, jämfört med exempelvis den norska, vilket vi tyckte kunde förklaras med att Sverige har varit alliansfritt, och att detta spillde över
på journalistiken. Vi kunde se att det var det amerikanska perspektivet i det kriget som togs över tidigare i rätt stor utsträckning i Norge och andra Nato-länder, jämfört med Sverige, även om den svenska rapporteringen också till viss del senare präglades av den amerikanska krigspropagandan i den konflikten.

Balkankrigen

Några år senare bröt krig ut i Jugoslavien. 1999, när blodiga strider utspelade sig i Kosovo, var fortfarande skillnaderna mellan den svenska och norska nyhetsrapporteringen tydlig. I bägge länderna dominerade visserligen bilden av kosovoalbanerna som de oskyldiga civila offren för etnisk rensning, men kritiska röster mot Natos bombningar var mer framträdande i svenska medier, berättar Stig Arne Nohrstedt. Under åren som följde närmade sig Sverige Nato allt mer och år 2011, under Libyenkriget, gick inte längre att se några tydliga skillnader mellan den norska och svenska rapporteringen.

– Det finns en trend som vi ser när vi har jämfört Gulfkriget, Kosovokriget, Irakkriget och Libyenkriget. Den svenska rapporteringen har successivt blivit mer lik den rapportering som vi ser i exempelvis Norge. Det tänkte vi kunde förklaras av att den svenska säkerhetspolitiken också hade förändrats under dessa år.

Värdlandsavtalet

2014 tecknade Sverige samförståndsavtal om värdlandsstöd, det så kalllade Värdlandsavtalet, med Nato, vilket i korthet innebär att Sverige vid krig eller kris lättare ska kunna stödja och ta emot stöd från Nato. I dag går det knappast att prata om några större skillnader mellan krigsrapporteringen i Norge, som varit Nato-medlem sedan 1949, och Sverige, menar Stig Arne Nohrstedt.

– Vi har närmat oss Nato väldigt tydligt och journalistiken har följt med. Rapporteringen i dag bekräftar väldigt mycket den slutsatsen som vi kom fram till då, även om vi inte studerat rapporteringen i den här konflikten.

Han tycker dock inte att det går att tala om en tydlig Nato-propaganda i rapporteringen under kriget i Ukraina, på samma sätt som under tidigare krig. Dels är de ideologiska skillnaderna inte alls lika tydliga, dels är varken Nato eller USA en officiell part i detta krig.

– Det säkerhetspolitiska och politiska läget är så annorlunda i dag, och parterna ser så olika ut, och det förklarar mycket av den här helt hegemoniska eller dominerande rapporteringen av att det här är en konflikt där man så tydligt kan se onda och goda, jämfört med tidigare.

Förenklar konflikten

Samtidigt går det inte att bortse från de rådande internationella maktförhållandena – där USA (Nato) och Ryssland är viktiga aktörer – som en
stor påverkansfaktor.

– Genom att USA är en supermakt och eftersom Nato och västmakterna varit inblandade i de konflikterna vi tittat på, så har alltid deras utsagor, deras politiska ställning och deras utspel fått stort utrymme i svenska medier. Så har det länge varit på grund av de maktförhållandena som råder internationellt.

Vid sidan av Sveriges säkerhetspolitiska närmande till Nato, påverkar och förklarar detta i stor utsträckning även den svenska nyhetsrap-
porteringen om det pågående kriget i Ukraina, enligt Stig Arne Nohrstedt.

Kriget i Ukraina har i svensk nyhetsrapportering främst beskrivits som en dragkamp mellan två stridande parter. Men vill man som journalist verka för nedtrappning av krig och konflikter, är det just det man bör undvika, berättar Stig Arne Nohrstedt, som tidigare har under- visat i fredsjournalistik, ett begrepp som myntades av den norske fredsoch konfliktforskaren Johan Galtung.

– Ett av de viktigaste sakerna som hävdas i fredsjournalistiken är att undvika att förenkla konflikten till något mellan två parter där den ena är ond och andra god. Det är ett farligt grepp som journalistiken ofta tar. Alla konflikter är mer komplexa. De direkt inblandade parterna är förstås Ryssland och Ukraina, men det finns ju en massa andra länder och intressen som hänger samman med det här.

Tenderar att avhumanisera

Det är också något som fredsvetaren och journalisten Tindra Englund påpekar vikten av. Fredsforskningen hävdar att få konflikter och krig i historien har bestått av endast de synliga, stridande parterna. Att som journalist förenkla ett krig och inte reflektera över vilka parter och intressen som är kopplade till konflikten, driver på de krafter som försvårar att våldet upphör.

– Tänker vi oss det pågående kriget så har vi exempelvis Nato som en stor aktör, vi har Kina och flera paramilitära grupper som agerar på marken i Ukraina. Om vi ska kunna vara en del av lösningen i konflikten måste vi kunna ta reda på och förstå vilka de andra sidorna är i konflikten och vad som står på spel för dem. Alla parter kommer ligga på och försöka påverka konflikten på olika sätt. Om man inte kan se dem och deras intressen, kommer man aldrig kunna förstå konflikten, säger Tindra Englund.

Journalister tenderar också att, om än omedvetet och utan vidare reflektion, avhumanisera den ena parten och således skapa en fiendebild, hävdar fredsforskningen. Särskilt om vi anser oss tillhöra en part i konflikten. Vi lyfter gärna fram ”fiendens” värsta och våra bästa sidor.

– I det här fallet då kanske Ukrainas bästa och Rysslands värsta, om vi ska titta på hur det har sett ut nu i Sverige. Vi förstärker gärna också skillnaderna mellan dem som vi är i konflikt med och oss själva. Vi framställer gärna våra egna handlingar som logiska och rationella, medan deras blir obegripliga, säger Tindra Englund.

”Krig är inte sport”

Ett annat vanligt misstag som journalister gör när de rapporterar om krig är att göra en klassisk nyhetsvärdering. Vi riskerar att beskriva kriget som en fotbollsmatch där vi fokuserar på hur många mål lagen gör. Att framställa den enda lösningen som våld är också något man bör undvika. I värsta fall kan det, vid sidan om en upptrappning, även leda till att opinionen får en felaktig bild av konflikten, där våld uppfattas som den enda utvägen.

– Vi pratar inte om det som en konflikt ofta är, där antingen båda förlorar eller båda vinner, utan tror att det är som i sport, att den ena måste vinna. Vi glömmer bort att det flesta som drabbas av kriget är vanliga människor som tjänar på fred.

Våld är sällan den enda, och aldrig den bästa, lösningen på en konflikt. Förutom dessa punkter, är det också viktigt att som journalist inte fokusera för mycket på makteliten, som politiker och militärer, som vi har sett mycket av på nyhetssidorna sedan kriget i Ukraina bröt ut.

Krigets sanna ansikte

Ett område som journalistiken dock blivit bättre på, både enligt Tindra Englund och Stig Arne Nohrstedt, är att skildra civila offer i krig. Krigets sanna ansikte, brukar de beskrivas som. De människor som tvingas leva – eller dö – i krigets skugga. Att ge röst åt dem är ett viktigt steg i att försöka komma ifrån krigspropagandan och ett närmare sanningen.

– Som journalist är man ofta måltavla för krigspropaganda. Det gör att man har haft som mål att lyfta civila offer i rapporteringen, och det är något som jag upplever sker väldigt markant i dag. Delvis så kan man förklara det med att det finns en professionell målsättning hos journalistkåren att skildra det sanna ansiktet och inte bara bli ett offer för vad parterna pumpar ut. Det är därför man är beredd att skicka korrar till krigsområden, säger Stig Arne Nohrstedt.

Sociala medier

En annan viktig faktor till att det har blivit vanligare att skildra civila offer, är sociala medier, som är ett hyfsat nytt fenomen i krig, menar Stig Arne Nohrstedt. Bilder, skildringar och uppgifter från privatpersoner i krigets centrum blir mer tillgängliga för journalister som försöker ta reda på hur civila drabbas. För 30 år sedan dan var det lättare för de krigförande parterna att förhindra att den typen av rapporter nådde ut.

Men det finns också en annan sida av myntet. Sociala medier har också lett till desinformation och vilseledande uppgifter.

– Det är inte alls säkert att det blir en sann rapportering, även om strävan från journalistkåren är det. Det pratas ju mycket om vikten av källkritik och jämföra olika källor, och det har blivit ett allt större problem, samtidigt som mångfalden av medier har ökat, säger Stig Arne Nohrstedt.

Viktigt att granska sig själv

Att medier kritiskt granskar den egna rapporteringen under krig och konflikter, är viktigt för att kunna bidra till ett samhällsklimat där fokus riktas från våld som verktyg, enligt fredsjournalistiken. Men medier verkar inte är särskilt intresserade av det.

– I den forskning vi har gjort har vi sett att journalister som oftast talar om sitt oberoende gentemot den egna statsmakten och dess utrikes– och säkerhetspolitik, ofta inte är så oberoende som de påstår sig vara. Det verkar vara väldigt svårt för journalistiken som profession att lära särskilt mycket av tidigare erfarenheter vid krig och konflikter, säger Stig Arne Nohrstedt..

Ett tydligt exempel, menar han, där det finns anledning att ifrågasätta den svenska rapporteringen, är medias förhållning till de brott som har begåtts mot internationell rätt under tidigare krig. Att Ryssland i och med invasionen av Ukraina bryter mot folkrätten har varit tydligt i den svenska medierapporteringen. Men det är inte första gången som en aktör bryter mot internationell rätt. När USA och dess allierade invaderade Irak 2003, hade de inte säkerhetsrådets stöd bakom sig. När Nato 2011 anföll Libyen, hade FN:s
säkerhetsråd endast beslutat om att en flygförbudszon skulle upprättas över Libyen, det fick inte innebära ett regimbyte.

– Det struntade Nato i. Fransmännen var väldigt ivriga i att slå till snabbt och gick in militärt – och sedan blev det ett regimbyte. För att inte tala om Irak-kriget, som var så uppenbart lögnaktigt från början från amerikansk sida och inte hade godkännande i FN.

Brott mot folkrätten

Då som nu begicks det brott mot internationell rätt. Men kritiken i media då, var långt ifrån lika tydlig som nu.

– Det var aldrig så att den kritiken var lika massiv och allenarådande. Den hade inte hegemoni på samma sätt som bilden av Putin som skurken har nu hegemoni nu. Hade medierna varit mer kritiska, hade det kanske i dag varit svårare för en aktör att bryta mot internationell rätt, menar Stig Arne Nohrstedt.

– Det här övergreppet som Ryssland gör på Ukraina är fruktansvärt och kan inte förklaras med några legitima syften. Däremot kan man fundera på om inte den långsiktiga utvecklingen, där Nato-länder antagligen gjort sig skyldiga till folkrättsbrott, men inte hamnat i internationella förbrytardomstolen i Haag, har inspirerat Putins agerande. Vad det hade inneburit om medierna på allvar hade ifrågasatt bombangreppen i Libyen.

Tillbakavisar kritiken

SVT Nyheter tillbakavisar kritiken om att röster för vapenexport, upprustning och Natomedlemskap har fått större utrymme. Charlotta Friborg, ansvarig utgivare och programchef på SVT Nyheter, hänvisar bland annat till de artiklar som skrevs om Vänsterpartiets skepsis
mot vapenexporten – innan partiet bytte ställning i frågan.

– Har det funnits kritiska röster så har vi rapporterat om det, säger Charlotta Friborg till Syre.

Enligt fredsjournalistiken är en av journalistkårens viktigaste roller i krigstider att undvika att rapportera om kriget som en dragkamp mellan en god och en ond part. För att förstå konflikten belyser forskningsfältet även vikten av att lyfta fram andra parter med intressen i konflikten. Har ni, i er rapportering om kriget, reflekterat något över detta?

– SVT Nyheter har en omfattande bevakning av kriget i Ukraina. Vi reflekterar och tar svåra publicistiska beslut varje dag. Rapporteringen skildrar krigets oerhörda konsekvenser för människor som är kvar i Ukraina eller på flykt samt ur ett globalt säkerhetspolitiskt perspektiv. Det är SVT Nyheters roll att ge en bred bild i ett intensivt nyhetsläge, säger Charlotta Friborg.

”Putins nyttiga idioter”

Att de kritiska rösterna mot Nato och de som lyfter problemen med upprustning och ökad polarisering varit få utåt under det pågående kriget, leder enligt Svenska freds till att de som vågar uttrycka sig riskerar att bli stämplade för att stå på en viss sida i kriget.

– Det blir en väldigt svartvit bild av gott och ont, de röster som är kritiska till en Nato-anslutning pekas lätt ut som naiva eller Putins nyttiga idioter, vilket gör att det är svårt för många att stå upp för det.

Kan man inte fördöma Rysslands invasion av Ukraina och samtidigt vara emot Natos expansion?

– Det gör vi varje dag, med värsta påhopp som följd. Jag har full förståelse för dem som tycker att den debatten är för jobbig att vara i. Det gör mig ledsen, att dessa perspektiv ska höras är en viktig del av demokratin. Men att misstänkliggöra är en del av militariseringens natur och hänger ihop med den svartvita bilden, det finns inga nyanser däremellan. Vi har fördömt Putin i många år utan att vilja rusta upp eller för den skull vilja gå med i Nato, säger Agnes Hellström.

Men även om det blivit allt svårare att stå upp för demilitarisering och alliansfrihet i det rådande debattklimatet av rädsla för att bli utpekad som exempelvis Putin-anhängare, tror Agnes Hellström att det är viktigare än någonsin att göra det nu, när risken för att hat och avhumanisering är som störst.

– Jag har också varit ledsen, arg och chockad och över Rysslands folkrättsvidriga invasion. Men i ett sånt läge är det inte, som någon uttryckte det på radio häromdan, dags att kasta alla manus. Tvärtom, det är viktigare än någonsin att bredda samtalet, våga tänka efter och ställa alla tänkbara alternativ mot varandra.