Politik är inte ett sätt att komma överens. Det är ett sätt att hantera det faktum att vi inte är överens.

De flesta tycker, tänker och lever inte som jag. Och när vi ska bygga ett samhälle behöver vi hantera det. Vill vi inte slåss om allt, så får vi sitta ner och blotta våra värderingar och åsikter, intressen och ideologier. Det är politik.

Det demokratiska idealet är att allas tankar och erfarenheter ska tas tillvara. Om bara några syns och hörs, faller andra delar av samhället i skugga, och ingen ser konsekvenserna av besluten där. Alla är experter på att leva sina liv, och den expertisen behövs i politiken.

Målet borde vara att alla någon gång i sitt liv bär ett politiskt förtroende. Gör sin röst hörd, och får en relation till staten som något annat än regelmakare eller serviceapparat. Som något som formas, och kan omformas.

För sisådär sju och ett halvt år sedan mötte jag Alice Bah Kuhnke i ett hotellrum, där lampan inte ville tändas. Hon var då generaldirektör på myndigheten för civilsamhället, utsedd av Birgitta Ohlsson. Hon var bortrest och undrade om det gick att ta på telefon. Jag sa nej.

Jag visste var hon hade sina sympatier, men hon visste inte att jag visste. Hon visste bara att jag höll på att forma en ny regering och tänkte att vi kanske ville ha en ny GD där hon satt.

Hon tog sig hem från bergen, som tydligen inte alls var Bergen i Norge utan några berg någonstans, och frågade som hon blivit ombedd efter Hugo Quints rum på hotellet vid Centralstationen.

Där satt jag, i mörkret. Och började fråga henne om sakfrågor, åsikter, uttalanden. Jag gissar att hon blev nervös, för när jag slutligen undrade om hon ville bli Sveriges första gröna kultur- och demokratiminister dansade hon runt i rummet.

För några månader sedan var hon alla de europeiska gröna partiernas kandidat till talman för EU-parlamentet.

Många partier sätter sina listor just nu. Och de bästa är de som blandar gamla erfarna, med nya krafter.

I Bryssel har Alice två parhästar, Pär Holmgren, meterolog och mångårig miljöaktivist, men nybliven miljöpartist, och Jakop Dalunde, med bakgrund i kyrkan och engagemang i partiet sedan ungdomsåren. Kamp för gröna värderingar mäts inte i längd, och den har samma tyngd som oavsett om den sker under partiflagg eller ej.

På en grön lista i höstens val har Ulrika Westerlund, hbtq-kämpe, feminist och nybliven miljöpartist, fått förtroende att stå lika högt som många med längre bakgrund i Miljöpartiet. På rikslistan syns kulturproducenten Domino Kai. I topp står Märta Stenevi, som nu varit med i tio år. Däremellan finns de som varit med i MP sedan starten.

Så här ska ett öppet parti vara. På alla nivåer. De som kommer lägga ner mest tid i valrörelsen är kanske inte ens med i sitt parti än. De bästa valrörelserna är de som engagerar nya i politiken. Det kommer inte alltid bli Alice Bah Kuhnke-succé. Men det är värt det. För så ska demokrati fungera.