”Det politiska projektet kan inte bara handla om att hålla SD borta från makten!” skrev en gammal vän till mig häromdagen, och jag håller med honom.

Ända sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 har de andra partierna tvingats att förhålla sig till dem. I början var det relativt enkelt, SD samlade ännu inte så många procent av väljarna och de andra partierna vägrade allt samröre och samarbete med dem.

Det var utifrån detta som den så kallade decemberöverenskommelsen blev till, där partierna lovade varandra att släppa fram ledaren för den största partikonstellationen som statsminister och att låta minoritetsregeringar få igenom sin budget – allt för att hålla SD borta från allt inflytande.

Överenskommelsen sprack dock efter mindre än ett år och sedan dess har det skett ett gradvis närmande till SD från M, KD och L. Samtidigt har de andra partierna – S, C, V och MP – lagt mycket prestige i att de ska vara garanten för att SD inte ska få något inflytande. Flera partier använder nu det som ett av sina främsta valargument.

I förra veckan kallade S till en presskonferens där de varnade för säkerhetsrisken om SD kommer till makten. Både Magdalena Andersson och hennes företrädare Stefan Löfven har flera gånger påpekat SD:s nazistiska ursprung och att SD i grund och botten fortfarande är ett rasistiskt parti. Det är riktiga och viktiga påpekanden. Men samtidigt är det något som klingar falskt. För samtidigt som S gärna vill se sig själva som motsatsen till SD så har de i praktiken närmat sig dem både i retorik och politik. I dag är det ofta svårt att avgöra om ett utspel kommer från SD, M, KD, L eller S – de tävlar alla om att vara så hårda som möjligt, och det beror så klart på SD.

Samtidigt, och det här är viktigt, så har det inte gett någon negativ effekt för SD i opinionen. Snarare ser väljarna de andra partiernas anpassning och anammande av SD:s politik som ett bevis på att SD hade rätt. 

Sen har vi också två partier, C och V, som visserligen har en del gemensamt när det kommer till mänskliga rättighetsfrågor och migration, men som har helt olika syn när det kommer till alla frågor som rör ekonomi, statligt ägande med mera. Vi har alltså ett block som främst hålls ihop av att de vill hålla SD borta från makten. Samtidigt kan vi vara ganska säkra på att S kommer att fortsätta spela på SD:s planhalva om de vinner valet. Inte undra på att många inte ser det som ett särskilt attraktivt val.

Så vad ska man göra då? Är det rätt att, som M, KD och L, börja samarbeta med SD – de samlar ju ändå omkring en femtedel av väljarna? Nej, det tycker jag givetvis inte. Även om det ofta kan vara svårt att se skillnad på partierna, speciellt nu i valrörelsen, så vet vi också att SD har mål som sträcker sig långt bortom att bara ”ta i med hårdhandskarna”. De är ett parti som i förlängningen vill nedmontera demokratin och helst slänga ut alla som någonsin har invandrat till Sverige – också dem som bott här i decennier och har uppehållstillstånd. Sådana partier gör man bäst i att hålla sig på behörigt avstånd ifrån.

Men, för att återknyta till början, det måste finnas en politisk vision som sträcker sig bortom att bara hålla rasisterna borta. Vad är det egentligen för samhälle man drömmer om? Det talar våra folkvalda politiker väldigt tyst om. Kanske för att visioner anses vara något mossigt och potentiellt farligt. Se bara hur det gick i Sovjetunionen med deras storslagna drömmar. Nej, då är det bättre att lova väljarna att vi kommer inte förändra någonting, men vi ger dig gärna lite extra pengar så att du kan fortsätta köra din bensinslukande bil och fortsätta med din höga elförbrukning.

Jag tror att det finns en längtan bland många, en längtan efter politiker som vågar lyfta blicken, som vågar tala om drömmar, utopier, visioner. Om det är något som de andra partierna trots allt kan lära sig av SD så är det nog det: våga stå för den du är och backa inte.