Första gången jag skulle se liveinspelningarna av Aretha Franklins Amazing grace var på en utomhusbio under en bro. Men bara en låt in kände jag i hjärtat att jag behövde gå. Högtalarna var trasiga – och Amazing grace är för vacker för att inte ha perfekt ljud. Det förstod de redan 1972, när framförandet både filmades och spelades in i baptistkyrkan i Los Angeles under två dagar. På den tiden kunde de inte på ett snyggt sätt para ihop ljudspåret med videospåret för att helt synkronisera det. Därför lämnades videomaterialet orört fram till att tekniken hann ikapp, och släpptes som dokumentärfilm 2018.

Tillbaka till gospeln

Amazing grace knyter ihop säcken med en återkomst till gospel för Aretha Franklin. Det var där hon började på 1950-talet. Några av de tidigaste inspelningar som finns av Aretha är från när hon som fjortonåring stod i baptistkyrkan i Detroit och sjöng bland annat Thomas A Dorseys Take my hand, precious lord.

Samma sång sjunger hon tolv år senare, 1968, på Martin Luther Kings begravning, och i kyrkan i Los Angeles i mitten av januari 1972.

Albumet är inte en lika tydlig del av den svarta proteströrelsen som den rad album som hade släppts året innan – Martin Gayes What’s going on, Sly and the family stones There is a riot going on eller Gil Scott Herons Pieces of a man. Den handlar snarare om att möta ens inre demoner, om samhörighet, och om lika delar sorg och att inte ge upp. Tydligt gestaltat i sångerna You’ll never walk alone och Climbing higher mountains.

Samtidigt var Franklin som person en symbol för medborgarrättsrörelsen. Som donator, som god vän med Martin Luther King och som drottningen av soul. Sången Respect hade blivit till en modern klassiker i medborgarrättsrörelsen vars ord, respekt, var det minsta du som svart person kunde kräva av det amerikanska samhället.

Trygghet och diskussion

Platsen för inspelningen var noga vald. I kvarteren där Amazing grace spelades in hade det bara sex år tidigare utbrutit kravaller och plundring efter att en polis arresterat en tjugoårig svart man. Situationen eskalerade till vad som fått namnet Watts riots – där frustrationen över diskriminering, fallfärdiga hus, dåliga skolor och arbetslöshet kulminerade i trettiofyra döda och över tre tusen anhållna.

Amazing grace kan ses som en skiva för tiden efter medborgarrättsrörelsen, menar Aaron Cohen, som skrivit en bok om albumet. För amerikanska public servicebolaget NPR beskriver han det tidiga sjuttiotalet som en tid för kontemplation, och en diskussion om vart man ska rikta energin. ”Jag tror du kan känna det genom musiken, genom vad hon sjunger i sången How I got over”.

How I got over är en gospelklassiker och blev till en sorts bearbetning av hur man överlever livet som svart på gatorna i USA. Hiphopkollektivet The Roots lånade titeln som namn till ett album 2010.

Amazing grace saknar hitsånger som kunde spelas på radio. Gospel var, och är fortfarande till stor del, en innesluten del av musikvärlden. Även om Aretha var känd för sina souldängor som Rock steady, Chain of fools eller Respect – är Amazing grace det album som sålde bäst. Gospel hade gjorts kommersiellt gångbart, med sången Oh happy day, av Edwin Hawkin Singers eller My sweet lord av exbeatlen George Harrisson. En vit hippiepublik köpte plattorna när gospel blandades med pop, soul och r&b, och blev mer sekulariserad i sitt tilltal.

På Amazing grace finns inga uttalade protestsånger som rör specifika händelser. Ingen sång som den Crosby, Stills, Nash & Young skrev om Ohio, när nationalgardet 1970 öppnade eld mot amerikanska studenter som protesterade mot Vietnamkriget. Eller Missisippi Goddamn, där Nina Simone sjöng om ett rasistiskt motiverat mord i den amerikanska delstaten 1955.

Istället är det som en sorts kollektiv bearbetning av hundratals år av frustration, alienation, sorg och ilska. Både en sorts trygghet och diskussion. Inom kyrkans väggar är stora känslor tillåtna. I filmen ser man ser folk kasta sig på golvet på grund av vad Arethas röst kan skapa.

Under de femtio år sedan Amazing grace spelades in har våldet och rasismen mot afroamerikaner, speciellt från poliskåren, oftare fastnat på film och spridits i tv, som fallet med Rodney King 1992, eller på sociala medier, som Trayvon Martin 2012 eller George Floyd 2020.

Två steg framåt

Många har jämfört den amerikanska medborgarrättsrörelsen under 1960-talet med den sociala rörelsen Black lives matter under 2010-talet. Sveriges radio rapporterade från minnesplatsen George Floyd Plaza i södra Minneapolis i april 2021, när domen mot polismannen som dödade Floyd hade fallit. Det var känslan av lättnad för upprättelse som genomsyrade beskedet, beskrev reportern stämningen efter rättegången. Det känns som ett framsteg, men är samtidigt bara en början på den rättvisa vi behöver i det här landet, menade åhörare på plats.

Kanske pös också energin ur den sociala rörelsen Black lives matter, som sedan 2013 anordnat protester mot våldet. Enligt en undersökning från Yougov från augusti 2022 har stödet minskat markant för organisationen sedan domen föll i april i fjol. Kanske är det – precis som när Amazing grace kom för femtio år sedan – dags för en andningspaus i den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Ett första steg kan vara att lyssna på Arethas tolkning av Marvin Gayes Wholly holly och speciellt textraden: ”We can conquer hate forever/yes we can” för att ta nya tag.

Ett grattis är på sin plats till en femtioåring som ständigt påminner oss om att ta ett steg tillbaka, minnas de som fattas oss och fundera på hur kampen ska gå vidare, med två steg framåt.