Jag har det senaste året funderat intensivt på meningen med livet. Inte bara mitt liv, utan mänsklighetens mening. Vi är här en kort stund på jorden. Hur använder vi det? Det vore ju absurt om poängen skulle vara att roffa åt sig så mycket det bara går till sig själv. Då skulle ju ens existens vara fullständigt meningslös eller till och med skadlig. Rent evolutionistiskt måste väl ett liv som ägnas åt att göra världen bättre klå allt annat.

Vad är godhet? Är det att offra alla bekvämligheter för att viga sitt liv åt att bekämpa fattigdom, korruption eller våld? Är det godhet om det samtidigt skulle innebära att man försummar sina barn, som i mitt fall har funktionsnedsättningar och är beroende av att jag finns där, både på ett personligt och ekonomiskt plan? Är vårt enda val att antingen tjäna mänskligheten eller inte göra något alls?

Kanske stirrar vi oss onödigt blinda på stora förebilder och missar att samhället är fullt av vardagshjältar. Det märks inte minst nu när krig utkämpas på vår egen kontinent. Jag beundrar vår disciplinerade förmåga att ställa om och organisera massivt stöd. Det är hem till oss de flyttar, de som flyr. Precis som 2015 och 2016. Refugees Welcome jobbar dygnet runt med att förmedla hjälp och sovplatser.

Jag hoppas att våra politiker ser och förstår att det är detta som är den svenska folksjälen. I åratal har de gått främlingsfientligas ärenden i tron att ”svenska folket” velat det därför att högerextremister varit så skickliga på att manipulera sociala medier. Vi som öppnade våra hjärtan då har kämpat i total motvind. Vi är tilltufsade men vi har fortsatt kämpa. De ensamkommande blev en del av våra familjer och i mångt och mycket en integrationsmässig framgångssaga.

Och nu reser sig gemene man igen och skakar av sig filten av cynisk människosyn som lagts över landet. Det görs försök att slå split och göras snuskiga poänger på vem som är riktig flykting och inte, men de drunknar i den medmänskliga våg som rullar fram. Det är så oerhört hoppfullt.

När vi är många som bidrar räcker vi till. Då blir mitt liv en del i något större och det jag gör meningsfullt ihop med andra. Det är väl det som är ”godhetsknarkarnas” revansch. Ensam kan man inte förändra världen, men tillsammans blir var och ens bidrag viktigt.

Är det månne detta som är meningen med livet? Att se sin plats i det stora sammanhanget? Att finna hopp och förtröstan i att allt ordnar sig, inte för att jag är perfekt och orkar allt, utan för att mitt bidrag är viktigt, oavsett hur storslaget eller försynt det är? Och att det därför är min uppgift som människa att gneta på så gott jag förmår.