Under mandatperioden 1973–1976 så avgjordes riksdagsbesluten över 150 gånger av lotten. Det kan finnas anledning att påminna om det när vi nu haft ytterligare en vecka när allt sett ut att hänga på en så kallade vilde. En vilde är visserligen partilös, men den är till skillnad mot lotten vald att företräda väljarna.

Mycket kan sägas om den gångna veckans politiska spel, men Jimmy, Ulf och Magdalena har i alla fall synliggjort vilket krypande för Erdogan som krävs om man vill vara med i en militärallians med Turkiet. Och Amineh Kakabaveh har på ett förtjänstfullt sätt lyft kurdfrågan och Turkiets folkrättsvidriga agerande i den. Förhoppningsvis får också det löfte som hon ska ha fått betydelse i förhandlingarna om Nato-medlemskapet.

Visst kan det framstå som absurt att en vilde ska få det inflytandet genom att bli ensam vågmästare. Men problemet är inte att Kakabaveh ställde krav, nej, problemet är att MP och V inte passade på att göra det när de fick chansen.

Efter lotteririksdagen 1973–1976 insåg man att det var mindre smart att ha ett jämnt antal riksdagsledamöter så att det kunde bli exakt lika mellan blocken, och riksdagen minskades därför med en ledamot till dagens 349. Efter det har vi haft 13 misstroendeomröstningar, varav hela fyra har ägt rum under denna mandatperioden. Dessutom har det för första gången fällts en statsminister i en sådan omröstning.

Sannolikheten att vi efter nästa val ska hamna i samma situation med en vilde som vågmästare är kanske inte så stor. Däremot kommer vi sannolikt fortsätta med minoritetsregeringar med svagt stöd. Åtminstone så länge C vägrar ett samarbete med V och det nationalistiska blocket inte släpper in SD i regeringen.

Förändringen med ojämnt antal ledamöter i riksdagen byggde på två block som slogs om regeringsmakten, två block som inte finns längre. Därför är det dags att precis som på 70-talet se hur det ser ut, vad som riskerar uppstå och ännu en gång tänka nytt, denna gång om regeringens utformning.

Det är inte rimligt att fortsätta ha minoritetsregeringar som egentligen inte har stöd av riksdagen. Särskilt inte när regeringen ända sedan EU-medlemskapet skaffat sig allt mer makt och inte minst under pandemin försökte utöka den ytterligare. Istället bör regeringen, precis som riksdagen, bli representativ. Låt samtliga riksdagspartier få en ministerpost för varje 4 procent de uppnår och inför majoritetsbeslut, istället för skenhelig enighet inom regeringen. Då kommer regeringen både bli starkare och mer representativ. I bästa fall får vi mindre politiskt spel och mer politisk vilja på köpet.