En urkraft har bragts om livet. Det är svårt att ta in. Ing-Marie Wieselgren var en sällsynt närvarande person. Full av engagemang och idéer. Ständigt arbetande, ständigt på väg. Ständigt i färd med att genomföra projekt hon dragit igång.

Som nationell samordnare för psykisk hälsa på Sveriges kommuner och regioner, SKR, hade Wieselgren mycket makt men någon mer jordnära makthavare har jag aldrig mött. Hon lyssnade på alla, oavsett status och titel. Ja, kanske framför allt på de som annars viftas bort som oväsentliga. Det fanns ett genuint intresse, en inställning om att det är människor som drabbas, med egna erfarenheter, som är de verkliga experterna att lyssna till. De såriga, förtvivlade, de som i varje del av sitt väsen vet hur psykisk ohälsa ser ut, hur den känns och vad de behöver för att må bättre.

Trots sin position valde Ing-Marie Wieselgren att varje år arbeta extra inom psykiatrin. För att ge en välbehövlig hjälpande hand till en psykiatri som går på knäna och för att inte tappa kontakt med den verklighet hon var satt att bevaka och förbättra. Trots, eller på grund av sitt viktiga jobb. Fler högt uppsatta tjänstemän och politiker borde tänka som hon. Tänka att det är livsviktigt att förstå den verksamhet som man är satt att leda. Inte bara ur ett strategiskt, teoretiskt perspektiv, utan från ett praktiskt, gräsrotsperspektiv.

Under årens lopp måste Ing-Marie Wieselgren ha fått höra tusentals berättelser, en hel del troligen snarlika, från människor som far illa inom psykiatrin, vården och omsorgen. Trots det stannade hon upp, lyssnade intensivt, visade genuint intresse och deltagande för den som knackade henne på axeln och vill prata. Hon lyfte ofta exempel från sådana berättelser när hon höll föredrag eller satt i möten och i de projekt hon drev var hon mån om att ge röst åt de som påverkas i första ledet: patienter, personer med diagnoser, barnen, vårdnadshavarna och andra anhöriga.

Det vänder sig i magen när jag läser människors kondoleanser på Facebook, Twitter och Instagram. Det är overkligt att Ing-Marie inte finns mer. Jag vill skrika: Det stämmer inte! En människa kan inte bara ryckas bort mitt i sin gärning, bokstavligen. Så till brädden full av driv ena sekunden. Andra sekunden slocknad. I sitt sista Tankar för dagen i P1 pratade Ing-Marie Wieselgren om Rysslands invasion av Ukraina om vikten att stötta varandra och vara modig för någon annans skull. Hon avslutade med orden  “När jag inte orkar så orkar du. När du förtvivlar, då hoppas jag för dig också.”.

Så får vi bära dig tillsammans Ing-Marie. Tillsammans orkar vi hoppas. Tillsammans tar vi vid där du tvingades lämna. Vila i frid.