Mitt första Almedalen var 2010. På den tiden var miljöfrågan marginell. I dag är omställning ett vanligt tema i tal och på seminarier men fortfarande saknas systemkritiken nästan helt, i meningen att vi på avgörande sätt – från rese-mönster till ekonomi – behöver ställa om hela samhället för att det ska bli hållbart. Ändra beteende på sätt som ibland svider.

Visst pratar till exempel Miljöpartiets språkrör Per Bolund i sitt Almedalstal om att vi i framtiden kommer att ta tåget till vår Bouillabaisse i Paris – en avgörande omställning. Men i nästa mening om hur elbilen är ”den här tidens folkliga frihetsreform” – business as usual – fast det troligen kommer att krävas betydligt mer än att alla byter fossilbilen mot elbil. Kanske vore det också på sin plats att lyfta ett vegansk alternativ för lunchen i Paris? Med tanke på utfiskning och djurrätt.

Hopp är förstås viktigt (och ger röster i val) men lite mer ”Greta” – löften om rejäl handling och omställning – hade behövts för att göra Almedalen relevant på riktigt.

Systemkritiken går dock att finna här och där även i år. Enskilda aktivister gör sitt bästa för att (med små budgetar) synas i vimlet och ett antal organisationer håller seminarier och mingel med skarpare kritik. Miljöförbundet Jordens vänner delar ut sitt Greenwash-pris och Greenpeace bjuder under tre kvällar in till samtal på sin segelbåt Flykt.

Jag närvarar en sådan kväll och Carl Schlyter, kampanjledare för klimat- och systemomställning på Greenpeace, som möter mig på bryggan, berättar att första båtminglet blivit mycket lyckat. Några fick tyvärr vända på bryggan för båten blev full.

Vi pratar om miljöambitionerna i Almedalen och han säger att ett av Greenpeace viktigaste spår i år är att exponera branscher som kör med villospår.

– Det är väldigt mycket så i Almedalen att alla vill vara grönare än de verkligen är. Vi har till exempel varit på skogsindustrins och petroleumindustrins seminarier för att synliggöra att det de säger sig göra är falska lösningar.

Greenpeace har också haft ett par egna seminarier, om energieffektivitet och hur vi kan kommunicera bättre kring klimatfrågan.

Livet kan bli bättre

Men viktigt att inte bara vara emot saker, menar Carl Schlyter.

– Man förknippar ofta Greenpeace med att vi kampanjar mot något. Med vårt systemförändrande arbete vill vi att sätta ihop alla dom här kampanjerna och visa hur livet kan bli bättre om vi till exempel förändrar ekonomin tillräckligt snabbt.

Tanken med samtalen på båten är att komma närmare svaren på hur en positiv framtid kan se ut.

– Naturen har satt gränserna men hur kan människan utvecklas inom dessa gränser? Hur ser den positiva världsbilden ut och hur kommer vi dit?

Deltagarna på båten är både uppgivna och hoppfulla, och samtalen rör sig över många ämnen. Här finns deltagare från vitt skilda håll – från företaget Ragnsells, forskningsinstitutet Rise, stiftelsen Right livelihood award och organisationen Folkkampanjen mot kärnkraft-kärnvapen – för att nämna några. Kvällen är ljum och vacker och kreativitetsnivån hög. Båten fylld till sista millimetern.

Innan samtalen drar igång byter jag också några ord med Isadora Wronski, senior strategist på Greenpeace.

Hon vill att vi pratar mer om att spara – på energi och resurser.

– I Sverige handlar det just nu bara om AND, det ska vara mer av allt.

Målet är att bygga ”counter power”, samla människor som ser det nya och kanske börjat praktisera det. Isadora Wronski pratar om att formulera ett nytt paradigm, nya grundprinciper för ekonomin, näringslivet och samhället i stort.

– Vi pratar om 1,5-gradersmålet som ett mål vi ska uppnå när det egentligen är yttersta gränsen för vad vi kan klara av. Och om det nu inte är tillväxt som ska vara huvudfokuset för all vår mänskliga aktivitet, vad är det då? Vad är värdegrunden?

Systemet skakar

Krismedvetandet är dock ganska högt i dag, menar hon.

– Jag upplever att vi är i den sista skakande eran av ett råkapitalistiskt system som exploaterar natur och människor. Där de som har allt att tjäna på att detta fortsätter håller hårt i sina imperier.

Men det skakar och det är positivt för det betyder att förändring kan komma tror Isadora Wronski.

– Även om vi inte agerar kommer ju kriserna; covid, energikrisen, recessionen. Antingen blir det gula västar av det och att politikerna fortsätter peppra ut fossila subventioner eller så kanske det blir mer av en occupy-situation där människor ställer sig upp och säger: systemet är blottat, kejsaren är naken, så här kan vi inte leva längre.