Det är inte roligt att följa hur media och allmänhet diskuterar Ansvarsnämnden för Svenska kyrkans beslut om att förklara biskopen av Visby obehörig. Av flera anledningar.

Det mest självklara är förstås det rent mänskliga. Flera uttrycker sitt stöd för biskop Thomas Petersson och inom den kristna gemenskapen är det många som innefattar honom i sina böner. Präst är lika mycket ett kall som ett yrke. Präster menar ofta att det är Gud själv som manat, ja bokstavligen kallat dem, till att bli präster. Att det är ett fruktansvärt hårt slag att inte längre få följa den kallelsen, det är uppenbart.

För mig skaver det att kvinnorna mest nämns i förbigående. De tre huvudpersonerna, biskopen, älskarinnan och hustrun, är alla anställda inom Svenska kyrkan. Gotland är inte en särskilt stor ö. Otroheten pågick under flera år. Jag har väldigt svårt att tro att affären gick att hålla särskilt hemlig. Inte bara älskarinnan stod i beroende. Så gjorde även hustrun. Till sin biskop, och till sitt stift, där hennes man och hans älskarinna jobbade. Hur stod hon ut med den förnedringen? Vem innesluter henne i sina böner?

Nu verkar många tro att biskopen straffats av Ansvarsnämnden för att han varit otrogen. Och att det är ärkebiskop Antje Jackelén som personligen fattat beslutet. Det är inte bara slarv att media inte klarar av att rapportera fakta. Svenskar, journalister inte undantaget, har förtvivlat svårt att förstå sig på religion och kan inte närma sig ämnet utan att raljera. Uppenbarligen berör andlighet och religiositet så djupt att det är jätteviktigt att verkligen göra klart att man inte är troende själv. Konsekvensen blir en infantil och meningslös diskussion saltad med malplacerade bibelord.

Istället hade vi kunnat prata om verkligt viktiga saker. Som ansvarstagande och konsekvenser. I ett samhälle där föraktet för våra institutioner breder ut sig skulle ett sådant samtal bli en möjlighet att reversera en utveckling som i slutänden äventyrar vårt samhällskontrakt. Det som säger att vi, folket, litar på att de representanter vi väljer gör sitt allra yttersta för att förtjäna vårt förtroende och den makt vi ger dem.

Alldeles för många människor med makt missbrukar den. Deras agerande får ofta passera. Ibland för att alla vet att det opassande beteendet är så utbrett eller accepterat att ingen bryr sig. Ibland för att man har hållhakar på varandra och vet att åker en, då åker alla. Rätt ofta för att organisationen eller partiet är mycket viktigare än civilkurage och etik. Hellre tysta ner och titta bort än att riskera att få tidningsrubriker och badwill.

Ansvarsnämndens beslut, där ärkebiskopen alltså inte sitter med eller har insyn, fokuserar på ansvarsfrågan. Dels hur en person vars yrkesroll går ut på att granska präster, diakoner och församlingars arbete, ska kunna utföra ett sådant arbete när han betett sig klandervärt själv. Dels på vilket sätt han tagit ansvar för sina handlingar. Har han förstått vad han ställt till med och har han försökt att ställa tillrätta? Det är relevanta frågor att ställa. Varför har ingen journalist gjort det?