En liten välsignelse med hösten är att vi kommer över krönet på den här gudsförgätna valrörelsen. Givet de senaste veckornas eskalering är det annars oklart var det skulle sluta.

Moderaterna driver frågan om bidragsfusk, genom representanter som själva åkt dit för bidragsfusk. Som Helena Bouveng, som i en nylig riksdagsdebatt pratade om kriminellas falska adresser, och själv avslöjats med att skriva sig på en falsk adress för att kunna begära ut ersättning för boende.

KD vill dna-registrera invandrare och skyller sina regionala misslyckanden på S medan Ebba Busch lägger upp influencerselfies, viftar med falukorvar i radio och pratar om ett “hjärtland” hon inte kunde ha mindre koppling till själv. 

L:s Johan Pehrson får en fråga om sitt aktieinnehav i friskolebolag, och avfärdar det som rykten spridda av en ”kommunisttidning”. När det är uppgifter han själv gett till Dagens industri. I ett annat uttalande hävdar han att V faktiskt är ungefär samma som SD, eftersom de ogillar rika personer precis som SD ogillar invandrare.

SD:s toppolitiker och tjänstemän driver trollfabriker avsedda att trakassera politiska motståndare online. Samtidigt avslöjas de med hundratals högerextrema partiföreträdare och att vilja fira Nazitysklands attack mot Polen. Inget av detta får deras framtida samarbetspartners att dra öronen åt sig, eller ens markera.

Att en av deras tidigare supporters, nazisten som mördade Ing-Marie Wieselgren under Almedalsveckan, även hade Annie Lööf på sin dödslista måste också omedelbart relativiseras och glömmas bort. Så att det nya borgerliga blocket kan fortsätta driva hård opinion mot henne och C.
Sanningen och verkligheten spelar tydligen inte särskilt mycket roll när målet är att avsätta Socialdemokraterna.

Men det stora sveket här är inte ens att man ljuger om sakfrågor – det gör de flesta politiker till och från. Det är hur villig man är att kasta sina ideologiska och etiska principer under bussen, hur lätt man verkar ha att hålla för öronen och tralla högt för regeringsmaktens skull.

Hur mycket de blåa är beredda att förnedra sig själva för samarbete med ett parti som återkommande beskyller dem för landets problem, när det av opinionssiffrorna att döma inte ens vinner tillbaka några av deras väljare.
Socialdemokraterna anklagas ofta för att se regeringsmakten som viktigare än sina principer. Rimlig kritik har yttrats mot deras kompromisser med liberal högerpolitik, både från det egna partiet och vänsterut. 

Jag är en av dem som tycker att de kompromissat bort för mycket av sina ideologiska rötter. Men det är ingenting jämfört med den mentala akrobatik högern behövt uppvisa för att rättfärdiga sin inslagna väg under 2022.

Om det är sorgligt för mig att bevittna kan jag bara föreställa mig hur det känns för de personer som brukat rösta på dem. Jag sympatiserar med er, svenska liberaler. Jag gör verkligen det. Lova mig bara att ni inte glömmer bort det här när vallokalerna stänger.