De senaste dagarna har situationen förändrats i Saqqez, staden i kurdiska Iran där protesterna först bröt ut. Sheler, som likt Mahsa Zhina Amini kommer från staden, berättar att hennes familj inte längre vågar lämna sina bostäder.
– Säkerhetsstyrkor står i varje gathörn
Befolkningen i Saqqez, i nordvästra Iran där de kurdiska delarna ligger, har alltid förtryckts av den iranska staten. Arbetslösheten är stor, frustrationen ännu större. Här har missnöjet mot regimen pyrt i årtionden och befolkningen går ofta i täten för olika proteströrelser.
Det berättar Sheler, som delade hemstaden med Mahsa Zhina Amini, den 22-åriga kvinna vars död i moralpolisens förvar utlöste en av de största protestvågorna som någonsin svept över Iran.
Folkresningen som nu spridits genom hela landet började sporadiskt i staden, med cirka 170 000 invånare, den 16 september när Mahsa Zhina Amini skulle begravas.
– Folk var upprörda och började skandera slagord direkt, säger Sheler, som sedan ett par månader tillbaka bor i Sverige som asylsökande, till TT.
Misshandlades brutalt
Genom familjen som fortfarande bor kvar kommer rapporter från staden. Hennes bror utsattes för tårgas som låg kvar i luften när han för första gången på flera dagar vågade sig ut från hemmet för att köpa mjölkersättning till sitt barn, berättar hon. Och senaste gången hon pratade med sin mamma var hon illa berörd.
– Hon hade tittat ut genom fönstret från sin lägenhet, och sett en tonårspojke springa in mot hennes gata, säger Sheler.
Pojken följdes av fem eller sex män ur säkerhetsstyrkorna. De misshandlade honom brutalt och tog honom sedan med sig.
– Mamma var skärrad.
Enligt Shelers systerson riktar säkerhetsstyrkorna batongslag och elpistolchockar mot demonstranternas huvuden. De skjuter även urskillningslöst – enligt systersonen med skarpa skott, utöver gummiklädda kulor.
Vågade sig ut
Dagarna efter Aminis begravning gick flera lokala företagare ut i strejk och butikerna hölls stängda. Men myndigheter hotade med kraftiga böter och fängelse, och tvingade näringsidkarna att öppna igen.
Så fortgick protesterna under de första veckorna. Människor, främst ungdomar, vågade sig ut på gatorna trots hårda nedslag. Sheler försöker hålla kontakten med sin familj, men det blir allt svårare. Internettillgången stryps av regimen och flera av de mest använda kommunikationsapparna har förbjudits.
Sheler lämnade Iran på grund av det förtryck som tiotusentals människor nu riskerar liven för att resa sig mot. Men när hon nu följer folkresningen på distans spricker rösten under samtalet. Hon önskar att hon var där för att föra kampen, säger hon, och uttrycker en oro över bristen på internationella journalister eller organ på plats som kan bevittna vad som sker.
Nu, mot slutet av den tredje demonstrationsveckan, har stämningen i Saqqez förändrats markant. Säkerhetsstyrkor står i varje gathörn, berättar hon. Utanför bostäder där familjemedlemmar till politiskt aktiva bor står civilpoliser på vakt dygnet runt.
Stridsvagnar ute
Hennes brorson vågar inte lämna sitt hem för att besöka sin mormor och det råder utegångsförbud om kvällarna. Invånarna är som under lockdown, rädda för att röra sig i det offentliga och riskera att bli gripna på grund av det. Anhöriga har sett stridsvagnar i staden, berättar hon.
– Det är som att de förbereder för strid.
Fakta: Protesterna i Iran
Den största protestvågen att skaka Iran på flera år startade med 22-åriga Mahsa Zhina Aminis död.
Amini, en kurdisk kvinna från nordvästra Iran, greps av moralpolis i Teheran den 13 september för att hon inte ansågs bära sin huvudsjal på korrekt vis.
Mahsa Zhina Amini fördes till sjukhus efter att ha segnat ner och fått vad polisen hävdar var en hjärtattack – något som bestrids av 22-åringens familj, som hävdar att hon utsatts för kraftigt våld mot huvudet. Den 16 september avled Amini på sjukhus efter att ha legat i koma.
Vid Aminis begravning i hemorten utbröt spontana protester, som därefter utvecklades till en demonstration där kvinnor tog av sig huvudduken och skanderade slagord. Protesterna spred sig snabbt över landet, till de flesta av Irans 31 provinser. Vid många tillfällen har demonstrationerna slagits ned med brutalt våld från regimens säkerhetsstyrkor.
