Drygt fyra månader har det tagit Dorothee Hildebrandt att cykla de 8228 kilometrarna mellan Katrineholm och Sharm el-Sheik där årets klimattoppmöte Cop27 precis har inletts.

– Jag tänkte göra ledarna uppmärksamma på att vi måste göra någonting nu mot klimatförändringarna, säger hon till Syre över en stabil internetuppkoppling från Egypten.

Hon kom fram under lördagskvällen, och ett av de första intrycken är besvikelse.

– Jag hade sett framför mig situationen när jag kom hit och den är en annan än den jag hoppats på. Man kommer inte i närheten av den blå zonen eller den gröna zonen (områdena för deltagarna på klimatkonferensen, reds. anm.) som vanlig människa. Det finns ett tilldelat område där det får hållas demonstrationer, men det är inte lätt att få reda på var det är, och de registrerar dig med namn och liknande, berättar hon.

Positiva reaktioner

Någon ackreditering till konferensen har hon inte lyckats få, men hon har väckt en hel del uppmärksamhet ändå.

– Jag har fått jättemånga positiva kommentarer längs vägen. Folk som följer mig på facebook, personer som hjälper mig med övernattningsmöjligheter. Jag har fått otroligt många kommentarer och många har bjudit in mig till sig inte bara längs min rutt utan över hela världen. De säger att de tycker det är fantastiskt det jag gör. En kvinna körde bredvid mig längs vägen, jag kommer inte ihåg i vilket land det var, och stannade sin bil och gick ut och applåderade mig! Det var fint.

På cykeln har hon en skylt med texten biking for future and peace. Inspirationen kommer från Fridays for future och hemma i Katrineholm är hon en av några aktiva i en liten grupp som kallar sig grandmas for future.

– Varje fredag brukade vi samlas framför kommunhuset, berättar hon.

Nu är det drygt 4 månader som Dorothee Hildebrandt är på resa. Det är inte den första hon gjort. Förra året cyklade hon till Glasgow, men den sträckan var betydligt kortare. En del cykelsemestrar blev det också med familjen när hon var tonåring.

Svalt mottagande i Egypten

– Tyvärr har jag inte kunnat cykla hela sträckan, säger hon nästan lite ursäktande och förklarar att det inte är tillåtet att resa genom Syrien utan en guide.

Därför åkte hon genom landet med bil och guide, då det också blev en kostnadsfråga. I Libanon fick det bli taxi på grund av hög kriminalitet och risken att bli rånad.

I Egypten har mottagandet varit svalt – från myndigheternas sida. Från färjan som ankom mitt i natten tog hon en taxi till sin gästgivare för natten.

– Polisen följde mig hela vägen dit. Nästa morgon kom polisen på morgonen efter att jag hade anlänt till Habiba Lodge och stannade där hela förmiddagen, för övrigt ett fantastiskt ställe som odlar ekologiskt mitt i öknen, berättar hon.

När hon därifrån sedan ville lifta till Sharm el-Sheikh fick hon redan på att man inte får göra det, och att hon var tvungen att ta en taxi, vars nummer skulle registreras och förmedlas till polisen.

Besvikelse

Hon var förberedd på att situationen i Egypten inte skulle vara den mest optimala för demonstranter, men hon känner sig ändå överraskad.

– Jag känner en besvikelse över att det knappt går att demonstrera. Det är klart jag hade räknat med att det skulle vara poliser närvarande, det behöver det vara, men platsen som tilldelats är inte särkilt nära till konferensen.

Något hon också reagerat på är hur dyrt allting är. Regeringen har satt ett minimum på vad ett boende får kosta, enligt de hon talat med.

– Allting har blivit dyrare har jag hört. Det är synd. Priserna är otroliga och det utesluter så många av de som skulle behöva vara här, från det globala syd. Det är jättesynd att man gör ett jippo av det och låter ledarna ha en ”skön tid”.

Hon har läst att när Egypten visade intresse för att arrangera klimatkonferensen så valde man att berätta om alla fördelar med detta avlägsna turistställe och att det har påverkat beslutet.

– Jag förstår inte att man lägger konferensen i ett land med så lite yttrandefrihet, säger hon.

Vill fråga om de inte skäms

Själv kommer hon iallafall göra sitt bästa för att ta sig till demonstrationsområdet och ta på sig sin t-shirt med texten 72-årig mormor/farmor som cyklar för framtiden och fred.

– Jag tror den talar för sig själv, säger hon.

Hennes budskap till politikerna är enkelt och tydligt.

– Jag vill fråga dem om de inte skäms? De lovar en massa saker och skriver under och ändå gör de helt annorlunda. Jag vill fråga dem varför de inte verkar intresserade av annat än pengar och
om de inte älskar sina barn och barnbarn?