När jag möter serieskaparen och illustratören Joanna Rubin Dranger i ett videosamtal har kriget i Ukraina precis brutit ut. Parallellerna till hennes nya tecknade dokumentärroman Ihågkom oss till liv om hennes judiska familjs gömda historia, som också visar sig bli en historia om judeförföljelse i Europa och Sverige, är slående.

– Putins angrepp på Ukraina är en karbonkopia av Hitlers angrepp på Polen. Då förnekade Nazityskland först ihärdigt att man tänkte anfalla och inscensatte sedan ett falskt angrepp på sig själva för att på så sätt motivera sitt anfall som ett ”försvar” inför omvärlden. På samma sätt förnekade ju Ryssland att de tänkte angripa och påstod sedan att de blev attackerade, säger Joanna Rubin Dranger.

Det blir också så tydligt att det snabbt blir kaos när krig bryter ut eftersom det inte går att veta vilken information man kan lita på. Med sin egen familjs historia gestaltar Rubin Dranger – genom teckningar och text – förföljelse, progromer och förintelse av judar i Europa, men också vad som hände i Sverige och hur judarna drabbades.

– Det var inte alls avsikten. Det fanns redan en bok om min familj som en folklivsforskare skrivit. Och jag ville gestalta en egen berättelse om min familj, med avstamp i historien om min mormors föräldrar som kom från Bialystok i Polen till Sverige och Hindås och arbetade sig upp från ingenting. Den berättelsen är fascinerande och har alltid varit det eftersom den är så positiv, säger hon.

Gömd skrämmande historia

Familjen, som flytt pogromer, blir snabbt en del av Hindås och en del av det svenska samhället. Samtidigt har de kvar sin judiska identitet på ett ganska okomplicerat sätt. Rubin Dranger säger att hon ville skriva den berättelsen, också eftersom den visar att det inte alltid var värre förr vad gäller antisemitism.

– Jag tänkte att jag skulle göra en bok om det jag visste. Jag visste inte att det också skulle bli en bok om allt jag inte visste. För det som jag inte visste hade jag inte reflekterat över.

Men det hon upptäckte på vägen i sina efterforskningar fick arbetet att ta en helt ny vändning. Det visar sig till exempel att pogromerna i Europa innebar grymma tortyrliknande etniska mord på judar, vilket skapade stora förskräckta tidningsrubriker bland annat i USA. Men tycktes gå ganska obemärkt förbi svenskarna.

Resultatet är en detaljerad dokumentation, inte minst av Sveriges agerande under åren för judeförföljelsen i övriga Europa. Under Hitlers ockupation av Norge till exempel lät Sverige tyska SS-soldater resa genom landet på sin väg till Norge. Samtidigt stängdes gränserna och visumtvång infördes för norska judar som ville söka skydd.

1997 dog Erik Walles, nazisten som lät upprätta ett register över judar och som under sina sista år var medlem i Sverigedemokraterna. I hans hus bakom en vägg hittades en låda med ett register över judar i Sverige. Detta skulle sannolikt ha överlämnats till Hitler om nazisterna intagit Sverige under andra världskriget.

Värre än väntat

Denna och de andra berättelserna i boken tecknar en mycket mörk historia. Och i de detaljerade beskrivningarna och all fakta får jag som läsare en känsla av ett raseri som berättaren ger uttryck för i just detaljerna.

– Jag trodde jag kände till historien. Men jag hittade mycket information, inte bara om min egen släkt, utan även om Sveriges och omvärldens agerande som jag inte visste om, och som var värre än jag kunnat föreställa mig.

Här finns historiska fakta, som hur antisemitismen mot judar såg ut och ökade i Sverige på 30-talet och hur den tyska ariseringen drabbade svenska judar under andra världskriget.

Men det var så mycket fakta att hon fått sålla hårt.

I boken varvar Rubin Dranger dokumentära illustrationer av familjemedlemmar och historiska miljöer och händelser, med avmålade fotografier och mer naivistiska bilder av sig själv i samtal med familjemedlemmar eller i egna funderingar. Genom de sistnämnda får läsaren följa hur hon själv bearbetar det material hon hittar under arbetets gång.

– Mest förvånad blev jag över hur jag inte visste. Hur jag inte visste att morfars släkt mördades i förintelsen.

Dranger Rubins mamma lever inte längre, men författaren är säker på att hon inte visste något.

– Man sade att ”de försvann”. Och för dem som levde under och strax efter kriget var det ju så, som för min morfar och hans bror, de fick inga svar om vad som hade hänt familjen trots att man år efter år sökte efter svar.

– Men det var ju också nazisternas mål att radera minnena av dem som de hade mördat och dölja folkmordet.

Ingen talade om Förintelsen

I Rubin Drangers familj skapade det ett otroligt långt avstånd mellan hennes mamma och Förintelsen trots att hela morfaderns familj förintades.

Men boken, som är uppbyggd av flera berättelser, som alla på något sätt hör samman, inleds med historien om författarens moster Susanne, som Rubin Dranger känner stor samhörighet med och har fina minnen av.

Susanne bär dock på ett stort mörker och tar slutligen sitt liv.

– Jag har alltid levt med en känsla av hot trots att mina yttre omständigheter är helt och hållet trygga jämfört med det många av mina släktingar genomlevt.

I serieboken rör hon vid tankar om ett nedärvt trauma – ett trauma som går från generation till generation.

Samtidigt finns det också en röst i boken som säger att den här boken är resultatet av att det tar tre generationer att bearbeta ett kollektivt trauma.

– Ja, min kollega i Tel Aviv beskriver det såhär: första generationen berättade ingenting. Den andra generationen kände att de inte kunde fråga och nu försöker den tredje generationen att ta reda på vad som hände.

För Rubin Dranger innebar det ett utdraget arbete som väckte stora känslor av förvåning, chock, upprördhet och tårar.

– För mig har det varit väldigt mycket känslor, både i det jag får veta av och om min familj och släkt och det jag får veta om vad som hände historiskt.

Paralleller i vår tid

Hon hoppas att boken ska väcka känslor och engagemang även hos den som läser.

Själv beskriver Rubin Dranger serieboken som ett flätverk, där det dokumentära historiska materialet också drar trådar och paralleller in i vår tid samtidigt som hon gestaltar hur hon reagerar på allt hon får veta.

En av hennes släktingar som befinner sig i Norge när Hitler tar makten skriver en bok med titeln Jag är jude, i vilken han försöker förklara för sina icke-judiska landsmän varför antisemitismen är en vanföreställning.

– Han säger: vi är som ni. Det är ingen skillnad, utom att vi har upplevt antisemitism. När jag läste den blev jag väldigt berörd, säger hon och tillägger:

– Jag känner igen mig i hans ambition och känner en viss desperation kanske. Förhoppningsvis kan boken också nå fram till de som inte har reflekterat över hur antisemitismen och rasismen tar sig uttryck och vad kan det kan få för konsekvenser idag, inte bara historiskt.

Man kan väldigt lätt främmandegöra en grupp.

– Det kan gå väldigt fort, säger hon.

Fakta: Joanna Rubin Drangers

Född: 1970

Familj: Bor med sin man och tre barn i Stockholm.

Arbete: Är Sveriges första kvinnliga professor i illustration och var knuten till Konstfack i Stockholm mellan 2007 och 2017.

Verk i urval: Arg!, som är en barnbok som hon gjorde tillsammans med Anna Karin Cullberg och som vann Libers barnbokstävling 1989. 2000 fick hon Stora Svenska Illustratörspriset för sin tecknade roman  Fröken Livrädd & Kärleken. 2005 kom Askungens syster och andra sedelärande berättelser, en bok som vände med den uppochner på könsrollerna i vårt gemensamma kulturarv.

Aktuell med: Den nya tecknade dokumentärroman Ihågkom oss till Liv som berättar hennes familjs historia. Hon är också aktuell med en utställning som bygger på utdrag ur boken på Forum för levande historia.

Källa: Albert Bonniers förlag

Fotnot: Artikeln har publicerats tidigare i Fempers.